Telefonin var sannolikt den av 1800-talets uppfinningar som fick snabbast
spridning. Orsaken till denna snabba spridning var enkel; det enda sätt som man
tidigare hade kunnat kommunicera fortare än ett brev var med telegrafi.
Telegrafin krävde dock specialutbildad personal för att kunna sända och ta emot
meddelanden. Dessutom var möjligheterna till dialog ytterst begränsade. Det
kunde ta minuter eller timmar för ett telegram att komma fram om trafiken var tät.
Genom telefonin kunde man använda naturligt tal för kommunikationen, och
hålla naturliga dubbelriktade dialoger. Detta gjorde att så gott som alla kunde
dra nytta av telefonin och utnyttja den. Även om privattelefon förblev ett
privilegium för de rika under de första decennierna, så kom telefonin att växa
explosionsartat på grund av det enkla handhavandet och den naturliga
kommunikationsformen.
Under slutet av 1800-talet och första delen av 1900-talet byggdes ett
trådbundet telefonnät ut över Sverige. Vid tiden för andra världskriget var det
normalt även för vanliga hushåll att ha telefon. Även näten på landsbygden hade
byggts ut, och telefonnätet täckte stora delar av Sveriges bebodda yta.
Försvarstelefoni
Försvaret insåg snabbt att telefoni kunde vara till stor hjälp vid
ordergivning och överföring av annan viktig information. Genom telefonins
dubbelriktade kommunikation kunde fel rättas till och oklarheter redas ut
direkt. (Det finns gott om exempel genom krigshistorien på militära misstag som skett
genom att skriftliga order feltolkats.) Att utnyttja telefon kom därför att bli
en självklar del av militär verksamhet precis som civil verksamhet.
Trådbunden telefoni
Trådbunden telefoni var den typ av telefoni som gällde under första delen av
1900-talet. Under första världskriget fick den trådbundna telefonin ett
bokstavligt elddop, och flera nackdelar med den trådbundna telefonin uppdagades.
Den största nackdelen var trådens känslighet för artillerield. Oavsett om tråden
gick i luft eller på marken, löpte den stor risk att slitas sönder av tryckvågor
eller splitter. Efter kraftig artilleribekämpning var det därför vanligt att
telefonerna inte längre fungerade på grund av att tråden förstörts.
En annan nackdel (som under skyttegravskriget kanske inte märktes så mycket)
var att trådsamband inte var särskilt lättrörligt. Om telefonen skulle flyttas,
måste nya trådar dras till den nya grupperingsplatsen, och detta tog tid.
Framför allt vid anfall, då av naturliga skäl inte trådförbindelserna kunnats
byggas i förväg, kom telefonin till korta.
Längre fram kom radiotelefoni att överta många av de rörliga
sambandsfunktionerna. Trådbunden telefoni hade dock en stor fördel: den var svår
att störa ut. Mellan (mer eller mindre) fasta grupperingsplatser där samband
kunde förberedas kom därför trådbunden telefoni att även fortsättningsvis vara
det mest förekommande sambandsmedlet.
Trådlös telefoni
Trådlös telefoni via radio utvecklades kraftigt under mellankrigstiden, och
andra världskriget blev det elddop för radiotelefoni som första världskriget
varit för trådtelefoni. Trådlös telefoni mellan enheter på slagfältet, mellan
flygplan och bas, eller mellan fartyg, kom att kraftigt förenkla och snabba upp
ledning och informationsinhämtning. Vitala delar av det så kallade blixtkriget
byggde på radiosamband mellan samverkande mobila enheter.
Radiotelefonin hade
dock en stor nackdel: den kunde störas ut, både oavsiktligt och avsiktligt.
Oavsett anledning behövdes reservsamband för att ersätta eventuellt utstörd
radiotelefoni. För centrala sambandsfunktioner kom radiotelefoni därför aldrig
att bli det enda sambandsmedlet.
Sidor och länkar till sidor om näten
Inga nät ligger direkt under denna sida.
Följande nät har länkar till
annan del av webplatsen: