Högkvarteret

Denna sida behandlar den högsta militärledningen i Sverige under kalla kriget.

Denna sida kompletterar sidan om operativ ledning med den information som är specifik för den högsta militärledningen under kalla kriget.

Arvet från beredskapstiden

Under det kalla krigets första del skulle rikets försvar i krig ledas på samma sätt som under beredskapstiden, det vill säga av tre operativa staber: försvarsstaben, marinstaben och flygstaben. Försvarsstaben var den samordnande, men marinstaben och flygstaben skulle föra de egna försvarsgrenarnas strid relativt självständigt.

Från andra världskrigets beredskapstid ärvdes även två ledningssystem:

Dels fanns den möjlighet som beskrivs på sidan om luftbevakningscentraler, att leda striden från en så kallad stabslc under jord, eller, om detta alternativ bortföll, från en reservlc på hemlig plats i landet.

Dels fanns liksom för armékårerna (se sidan om armékårer) även en möjlighet att bygga upp en ledningscentral med hjälp av flyttbar materiel.

Dessutom hade den militära ledningen i likhet med den civila ledningen (se sidan om den civila nationella ledningen) möjlighet till en mobil uppehållsplats.

Trestabsstiden

Efter andra världskriget insåg man snabbt att kärnvapenhotet tvingade försvaret att hitta bergrumslösningar till den högre ledningen. Liksom för liknande anläggningar (se sidan om återbruk) utnyttjades i detta tidiga läge bergrumsförråd. Dessa byggdes om och anpassades till den högsta försvarsledningens behov. 

Under det kalla krigets första del skulle som nämnts ovan rikets försvar i krig ledas av tre operativa staber: försvarsstaben, marinstaben och flygstaben. I början av 1950-talet byggdes därför tre berganläggningar i mycket nära anslutning till varandra som krigsstabsplatser för den operativa ledningen inom respektive stab.

Med olika funktioner över tiden förblev anläggningarna i drift under hela kalla kriget. Som krigsgrupperingsplats för den allra högsta militärledningen (ÖB) avlöstes de dock tämligen snart av den så kallade högkvarterszonen, se nedan.

De tre stabsplatsernas geografiska läge är än idag hemligt, men det är inte längre hemligt att stabsplatsernas betjäningsförband mobiliserade i Fo51, d.v.s. i Örebro län.

Högkvarterszonen

Under första halvan av 1960-talet omorganiserades den högsta krigsledningen. Ett högkvarter inrättades, där överbefälhavaren ledde den samlade striden.

För högkvarteret byggdes ett antal bergrum inom ett geografiskt begränsat område i det som kom att kallas högkvarterszonen. En liten handfull större anläggningar tillsammans med ett antal mindre, samt sändarannex och liknande fortifierade stödfunktioner, bildade tillsammans den högsta försvarsledningens ledningsplats i krig.

Högkvarterszonens exakta geografiska läge är fortfarande hemligt, men liksom i fallet ovan är det inte längre hemligt att högkvarterets betjäningsförband även de mobiliserade i Fo51.

I spåren av spionerna

Högkvarterets anläggningars geografiska läge lär ha avslöjats av såväl Wennerström som Bergling. För att försöka motverka detta modifierades ett antal bergrum för att vid behov kunna inrymma den högsta krigsledningen. Det skulle alltså inte vara lika självklart var krigsledningen befann sig, även om bergrummen i högkvarterszonen fortfarande var ett uppenbart alternativ. Se även sidorna om Gplatser respektive återanvändning för mer information om denna omställningsperiod.

Slutet av kalla kriget

Det finns fortfarande ingen öppen information om den högsta krigsledningens placering under slutet av kalla kriget. Som nämnts på sidan om det civila riksstyret flyttade den civila ledningen ur högkvarterszonen på 1980-talet, och det känns naturligt att den högsta krigsledningen inte avsåg befinna sig alltför långt från regeringens uppehållsplats.

//MatsB   v 1.1 2014-03-06