Återutnyttjande

Det svenska försvaret har under kalla krigets tid varit bra på återutnyttjande av berganläggningar.

Ett stort bergrum är en stor investering. När man väl har ett stort bergrum kan det utnyttjas till många olika ändamål. Om den ursprungliga användningen blir inaktuell, kan bergrummet användas till annat ändamål. Om behovet av skydd blir större inom ett annat område än vad den befintliga hyresgästen representerar, kan befintlig hyresgäst till och med "vräkas" ur bergrummet till förmån för det mer angelägna ändamålet.

Nybyggnationen av bergrum hade två storhetstider; under andra världskriget, samt under 1950- och 1960-talen. Återutnyttjandet hade sina storhetstider dels i början av kalla kriget, innan nybyggnationen på 1950-talet tagit fart, dels efter 1960-talet, när ekonomin var sämre. Följande två rubriker beskriver lite av respektive tidsperiod.

1950-talet: Genväg till skydd

I ljuset av kärnvapnen, och då framför allt vätebomben, insåg man ganska snart efter andra världskriget att högre stabers krigsstabsplatser behövde betydligt kraftigare fortifikatoriskt skydd än de skyddsrumskällare som ofta använts som krigsstabsplatser tidigare.

En genväg till skydd i början av kalla kriget var de bergförråd som anlagts under och strax efter andra världskriget. Dessa förrådsutrymmen hade flera tilltalande egenskaper: För det första hade de ofta ett kraftigt bergskydd. För det andra låg de ofta en bit från allfarvägen. För det tredje var många av dessa förråd fyllda med materiel som ändå skulle ut ur förråden vid en mobilisering. Efter mobilisering var alltså dessa förråd tomma. Flera av de högre staber som fick bergrumsanläggningar under framför allt första halvan av 1950-talet fick sina anläggningar förlagda just i ombyggda förråd.

En ytterligare fördel med att återutnyttja ett redan existerade bergrum var också att den gamla verksamheten blev en maskering för den nya. Se sidan om maskirovka för mer om denna typ av maskering.

1980-talet: I spåren av Bergling

När det uppdagades att spionen Wennerström hade sålt ut delar av den högre försvarsledningens krigsuppehållsplatser var det fortfarande i mitten av 1960-talet och försvaret hade, relativt sett, tämligen goda ekonomiska möjligheter att begränsa skadorna. Ett antal nybyggnationer av berganläggningar tillsammans med ett antal rokader av ledningsplatser blev svaret för att minska skadorna som Wennerström åsamkat det svenska försvaret.

När spionen Bergling avslöjades i slutet av 1970-talet var problemen betydligt större. Dels hade Bergling sålt ut information om avsevärt fler militära ledningsplatser än vad Wennerström hade, dels var försvarets ekonomi i slutet av 1970-talet betydligt sämre än vad den hade varit i mitten av 1960-talet när Wennerström avslöjades.

Lösningen för att hantera Berglings spioneribrott blev att i högre utsträckning göra ledningsplatserna flyttbara. Framförallt sambandsutrustningen var i de högre stabernas berganläggningar tidigare skräddarsydd för just den aktuella stabens specifika behov. Detta gjorde att staben i fråga inte enkelt kunde befolka en helt annan anläggning, eftersom där troligen inte fanns erforderlig sambandsutrustning.

En lösning på detta problem var att utrusta fler bergrum med mer sambandsmateriel, samt att bygga alternativa sambandsvägar så att fler bergrum kunde utnyttjas för en viss stabsfunktion. Ett exempel på detta är anslutningen av försvarsområdesstaber till stab-stab-radionätet, ett nät till vilket tidigare endast militärområdesstaber och högre ledningsförband varit anslutna. Sådana utbyggnader skedde dock i begränsad omfattning framför allt av ekonomiska skäl, eftersom det då krävdes ett betydligt större antal exemplar av sambandsutrustningen än det faktiska krigsbehovet för att upprätthålla ett rimligt mått av flexibilitet.

En annan lösning som inte krävde lika många exemplar av dyrbar sambandsutrustning var att den specifika sambandsutrustning som en viss stab krävde gjordes mobil. På så sätt kunde antalet exemplar av sambandsutrustningen begränsas, samtidigt som staben kunde inhysas i snart sagt vilken anläggning som helst som var stor nog. Den mobila sambandsutrustningen fick dock grupperas utanför berganläggningen, vilket givetvis ökade sambandets sårbarhet. Splitterskyddade grupperingsplatser gjorde något, om än inte mycket, för att minska sårbarheten.

Denna lösning innebar också att ett antal berganläggningar som inte användes för högre staber kom att bli möjliga stabsplatser. I vissa fall rörde det sig om äldre ledningsanläggningar som kom till heders igen, i andra fall var det anläggningar tidigare avsedda för annat ändamål som kunde utnyttjas som stabsanläggningar.

Samutnyttjande

Förutom återutnyttjande förekom samutnyttjande i stor utsträckning. Olika slag av ledningsorgan kunde ofta samutnyttja en större berganläggning. Det var exempelvis inte ovanligt att en militärområdesstab eller försvarsområdesstab delade berganläggning med en av flygvapnets luftförsvarscentraler (LFC) eller luftförsvarsgruppcentraler (LGC).

En annan form av samutnyttjande var det som beskrivs på sidan om maskirovka. En mindre hemlig anläggning kunde dölja att även en mer hemlig anläggning fanns på samma plats.

Slutsatser

Slutsatserna av detta återutnyttjande och samutnyttjande är att en viss berganläggning sannolikt kan ha haft flera olika funktioner under kalla krigets årtionden, vissa av funktionerna eventuellt också samtidigt. Alla påståenden av typen "Stab X var inhyst i berget Y" bör därför kompletteras med vilken tidsperiod det rör sig om. Detsamma gäller det omvända "Berget Y hyste stab X", även här är tidsperioden viktig att ange för att undvika missförstånd.

Notera att det finns gott om berganläggningar och andra fortifikationer som fortfarande är skyddsobjekt, och som omgärdas med sekretess.  Läs mer på sidorna om skyddsobjekt och hemligstämplar för information om skyddsobjekt respektive sekretess.

//MatsB   v 1.1 2008-01-29