Denna
sida behandlar de motståndsrörelser som planerades i Sverige under kalla kriget
i händelse av en sovjetisk ockupation.
Planerade motståndsrörelser i Sverige
Ämnet "planerade motståndsrörelser i Sverige under kalla kriget" är svårt att
greppa, eftersom det finns så lite dokumentation om dem i arkiven.
Till en viss del beror denna brist på dokumentation
på dessa rörelsers syfte att fortsätta verka i ett ockuperat Sverige. I ett läge med ett
Sverige helt eller delvis under sovjetisk ockupation måste
man räkna med att även delar av de svenska arkiven inte kunnat föras undan eller
förstöras, utan istället hamnat i ockupationsmaktens
händer. I ett sådant läge vill man givetvis inte att ockupationsmakten skall
kunna riva upp motståndsrörelserna med hjälp av information från erövrade arkiv. Detta är en
viktig anledning till att det finns
ytterst sparsamt med dokumentation i arkiven om de planerade
motståndsrörelserna.
En annan anledning till bristen på information är den politiska känsligheten
i ämnet. Såväl kopplingarna till NATO
som kopplingarna till Informationsbyrån
(IB) och dess föregångare (och efterföljare) gör att framför allt
socialdemokratiska regeringar dragit sig för att belysa ämnet.
Låt mig ändå försöka göra en skiss över vad som försiggick i Sverige för att
planlägga motståndet under en eventuell sovjetisk ockupation. Materialet för
informationen på denna sida är framför allt hämtat från de
statliga utredningar
som gjorts under tiden efter kalla krigets slut: SOU 1994:11, SOU 2002:87, SOU
2002:92.
Väpnade motståndsrörelser
För det första fanns det givetvis en militär beredskap för att bedriva väpnad
motståndskamp under sovjetisk ockupation. Soldater och förband som hamnat
bakom fiendens linjer hade order att bedriva det så kallade fria kriget,
samt att om möjligt ansluta sig till en organiserad motståndsrörelse. Mottot som
gällde var: "Varje order om att motståndet skall upphöra är falsk!". För
organisationen av dessa motståndsrörelser fanns rimligen såväl personal som
materiel förberedd.
Denna typ av väpnade motståndsrörelser har jag dock för närvarande mycket
begränsad information om, det enda jag i dagsläget vet är att en av
organisationerna som beskrivs nedan även hade väpnad motståndskamp på sitt
program. Jag ber därför att få återkomma vid ett senare tillfälle med mer
information.
Stay-behind-rörelser
Den andra typ av motståndsrörelser som jag vill beröra här är organisationer
för nätverksbyggande, information och flyktstöd bakom fiendens linjer.
Dessa motståndsrörelser har jag valt att benämna med den engelska termen
Stay Behind. En anledning till att jag använder det engelska uttrycket
Stay Behind istället för det svenska motståndsrörelse är att
huvudsyftet med de rörelser jag beskriver här i första hand inte var väpnat
motstånd, utan stöd åt den lagliga regimen och/eller dess allierade i form av
informationsinsamling och/eller organisation av livlinor och flyktvägar. Den
svenska termen motståndsrörelse kan i dessa sammanhang ge det felaktiga
intrycket att det rörde sig om väpnade sabotage- och eldöverfallsrörelser.
Den engelska termen Stay Behind tydliggör även att det inte är fråga
om spontant uppkomna rörelser under en pågående ockupation, utan om rörelser som
planerats i förväg inför eventualiteten att landet hamnar under ockupation.
Ibland används termen Stay Behind för att mer specifikt beteckna de av
USA/NATO uppbyggda motståndsorganisationerna i Västeuropa under kalla kriget.
Jag kommer här dock att använda termen för att mer generellt beteckna den typ av
rörelser som beskrivits ovan. (Det är här värt att notera att de
Stay-Behind-organisationer som NATO byggde upp i Europa i många fall avsågs att
fungera just som väpnade motståndsrörelser.)
När det gäller Stay-Behind-rörelser i Sverige finns det ett antal mer eller
mindre vaga spår att följa under kalla kriget. Dessa spår har jag samlat under
fyra rubriker: Aktionsgruppen Arla Gryning, Sveaborg, Krigs-IB
samt Gladio.
(Detta försök att systematisera innebär inte att de spår jag redogör för
nedan med säkerhet innebär att det existerade fyra olika organisationer, inte
heller att de spår jag redogör för nödvändigtvis har hamnat under rätt rubrik.)
Aktionsgruppen Arla Gryning
Den troligen mest omfattande och mest betydelsefulla av de svenska
Stay-Behind-rörelserna gick enligt ryktet under täcknamnet Aktionsgruppen
Arla Gryning. Denna rörelse initierades tämligen omedelbart efter andra
världskrigets slut. Initiativet kom från hög nivå, troligen från statsminister
Tage Erlander personligen. Höga företrädare för näringsliv och samhälle satt i
ledningen för denna organisation.
Spår: Alvar Lindencrona
Alvar Lindencrona var direktör på försäkringsaktiebolaget Thule, och sägs ha
varit ansvarig för den Stay-Behind-organisation som eventuellt gick under
täcknamnet Aktionsgruppen Arla Gryning. Lindencrona var enligt uppgift chef för
organisationen fram till år 1978, då han ersattes av SAF:s ordförande
Curt-Steffan Giesecke. Organisationen tycks ha existerat åtminstone fram till
kalla krigets slut.
Spår: Anders Grafström
Anders Grafström var svensk militär och finlandsfrivillig. Anders Grafström
har nämnts som ansvarig för den mer traditionellt betonade motståndsrörelse
(väpnad kamp) som sägs ha ingått i Stay-Behind-rörelsen under Alvar Lindencrona.
(En spontan tanke som slog mig vid författandet av dessa rader är att
benämningen "AktionsGruppen Arla Gryning" innehåller bokstäverna "AG AG", och AG
råkar vara Anders Grafströms initialer. I analogi med de initialförkortade
hemliga organisationerna C-byrån (Carl
Petersén), T-kontoret (Thede Palm)
och Grupp B (Birger Elmér) vore det en
tanke att "Aktionsgruppen Arla Gryning" kan vara en lek med initialerna AG. I så
fall torde benämningen snarare åsyfta Anders Grafströms del av organisationen än hela
den Lindencronska verksamheten.)
Spår: T-kontoret
Under andra världskriget byggdes i Sverige en hemlig militär
underrättelseorganisation upp under beteckningen
C-byrån. C-byrån omvandlades efter krigsslutet till det likaledes
hemliga T-kontoret.
Enligt T-kontorets chef Thede Palm (Palm: Några studier till T-kontorets
historia) byggde T-kontoret upp en Stay-Behind-organisation i Sverige.
Organisationen skulle (åtminstone den del som Thede Palm överblickade) ha som
huvudsyfte att samla information om svenska inrikesförhållanden och
vidarebefordra denna till den svenska exilregering som planerades upprättas i
Storbritannien.
Med stor sannolikhet gällde T-kontorets arbete (delar av) den Stay-Behind-organisation
som beskrivits ovan om som eventuellt gick under täcknamnet Aktionsgruppen Arla
Gryning.
År 1964/1965 tvingades Thede Palm att avgå från sitt chefskap för T-kontoret
(T-kontoret slogs samman med Grupp B), men kvarstod enligt uppgift som
organisatör av Stay-Behind-organisationen.
Spår: Rättegången mot Hallberg
Vid rättegången mot Otto Hallberg (se Sveaborg nedan) inkom chefen för
försvarsstaben med ett brev till domaren i målet. Nedanstående är klippt ur SOU
2002:108, Fred och Säkerhet (min understrykning):
"Ehuru försvarsstaben ej haft eller har någon del i
Hallbergs påstådda organisationsbildning, torde genom förundersökningen på ett
flertal sätt framgå, att försvarsstaben planerat och delvis förberett en
organisation med närbesläktade syften. Det är av synnerligen vikt, att detta
förhållande ej kommer till allmän kännedom. Skulle nämligen under militära
operationer någon del av landet temporärt behöva uppgivas, kan fiendens
behandling av kvarlämnad civilbefolkning bli beroende av dess kunskap om vissa
organisationer överhuvud förberetts på ockuperat svenskt området. [...]
Ifrågavarande organisations existens har därför av försvarsstaben hållits
utomordentlig hemlig, och det är med hänsyn till rikets försvar oundgängligen
nödvändigt att den får så förbli."
Hbr från Chefen för Försvarsstaben Genmj Richard
Åkerman till borgmästare Bertil Hagström, Uppsala, daterat den 13 mars 1953.
Landsarkivet Uppsala, ur Uppsala rådhusrätts arkiv: G II 1:56 brottsmålsakt
627/1952. Brevet klassificerades som kvalificerat hemligt, men regeringen hävde
sekretessen år 1991.
Av brevet framgår med andra ord tydligt att "försvarsstaben planerat och
delvis förberett" en Stay-Behind-organisation "med närbesläktade syften" som var
"utomordentligt hemlig". Med allra största sannolikhet avses
Lindencronas/Grafströms/Palms organisation.
Sveaborg
Sveaborg var benämningen på en veteranorganisation för svenska frivilliga som
stridit på axelmakternas sida under andra världskriget.
Spår: Otto Hallberg
Otto Hallberg var finlandsveteran och en av ledarna för organisationen
Sveaborg. Hallberg organiserade genom sina kontakter i Sveaborg ett nätverk av
frivilliga motståndsmän avsett att träda i kraft vid en sovjetisk ockupation.
Syftet var enligt uppgift huvudsakligen att fungera som livlina för att
säkerställa organiserade flyktmöjligheter undan den sovjetiska
ockupationsmakten.
Information om detta nätverk kom till myndigheternas kännedom, och ledde till
att Hallberg år 1952 anhölls och senare åtalades för olovlig kårverksamhet,
något han dock frikändes från.
Hallbergs Stay-Behind-organisation konkurrerade med T-kontorets organisation i så
mån att båda organisationerna gärna rekryterade sina medlemmar bland finlandsveteraner.
Att ha varit frivillig i kriget mot Sovjetunionen ansågs (på goda grunder) borga
för en solid antikommunistisk hållning.
Efter åtalet mot Hallberg verkar det som om Hallbergs Stay-Behind-nätverk
upplösts. Eventuellt kan personer ur nätverket senare ha ingått i något av de
andra nätverken. Åtminstone ett rykte påstår att T-kontorets Stay-Behind-nätverk
innehöll gamla nazister, dessa kan mycket väl ha kommit från Sveaborg och därmed
Hallbergs nätverk.
Krigs-IB
Krigs-IB är ett av de namn som givits åt en Stay-Behind-organisation som
byggdes upp av Birger Elmér (se nedan). Några andra namn på denna organisation
som nämnts i litteraturen är B-avdelningen, Rear Guard, samt
Avdelning D.
Spåren efter Krigs-IB är mycket vaga, nedan är en sammanfattning av den
viktigaste information jag funnit. Notera också att beteckningen Krigs-IB
använts som benämning på flera olika verksamheter. Detta beskrivs på
sidan om Krigs-IB.
Spår: Grupp B
Under Birger Elmér hade vid försvarsstabens säkerhetsavdelning inrättats den
så kallade Grupp B, eller B-kontoret.
Grupp B var bland annat ansvarig för den senare så beryktade kartläggningen av
kommunister som avslöjades i samband med IB-affären.
Någon gång sannolikt under andra halvan av 1950-talet fick Birger Elmér i
uppdrag att bygga upp en Stay-Behind-organisation fristående från den som ovan
beskrivits under rubriken Aktionsgruppen Arla Gryning. Orsaken påstås
vara att Arla Gryning ansågs vara alltför "högerinriktad", vilket troligen är
ett socialdemokratiskt sätt att säga att Arla Gryning inte var dominerad av
socialdemokrater.
Grupp B:s Stay-Behind-organisation bestod därför i hög utsträckning av
socialdemokratiska partifunktionärer och fackföreningsfolk. Detta rimmar väl med
historien bakom Grupp B.
Medlemmarna i Stay-Behind-organisationen blev krigsplacerade vid Grupp B
(senare IB). I krig verkar tanken framför allt ha varit att organisationen
skulle utgöra ett informationsnätverk.
Krigsplacering vid Grupp B (IB) verkar emellertid också ha förekommit som ett
sätt att "rädda" unga socialdemokratiska politiker undan militärtjänstgöring.
Det är därför möjligt att det fanns två olika typer av personal krigsplacerade
vid Grupp B (IB); dels de som verkligen tillhörde Stay-Behind-organisationen,
dels de "räddade" unga politikerna. Detta förvirrar ytterligare.
Spår: Informationsbyrån (IB)
År 1965 slogs Grupp B och T-kontoret samman till Informationsbyrån (IB) under Birger
Elmér ledning. De båda Stay-Behind-organisationerna slogs dock tydligen inte
ihop direkt, utan Thede Palm fortsatte att vara ansvarig för sin del av
Lindencronas organisation.
Under mitten av 1970-talet diskuterades en sammanslagning av Krigs-IB och
Lindencronas organisation. Det är dock för mig okänt huruvida denna
genomslagning verkligen genomfördes.
Spår: Sjukhusspionen
I samband med att den så kallade sjukhusspionen avslöjades 1975
gjordes ett uttalande (källa?) att det inte var IB utan IB:s
krigsorganisation (Krigs-IB) som låg bakom spionaget. Spionaget i fråga
gällde (som vanligt när IB agerade inrikes) socialdemokratisk åsiktsregistrering av
kommunister.
Av uttalandet framgår att IB och Krigs-IB sågs som två skilda rörelser.
Uttalandet kan dock även hänga ihop med att Krigs-IB enligt Kanger och Gummesson
tagit över registreringen av kommunister från IB i samband med förbudet mot
åsiktsregistrering år 1969. Se sidan om
Informationsbyrån för mer om detta.
Spår: Göteborgskursen
År 1975 hölls i Göteborg en kurs i Krigs-IB:s regi där några ledande
socialdemokrater (däribland Göteborgs starke man Göran Johansson) informerades
om Krigs-IB och dess verksamhet, för att efter avslutad kurs krigsplaceras i
Krigs-IB. Birger Elmér lär ha varit kursledare.
Värt att notera här är att trots att Birger Elmér efter IB-affären 1973
hade avgått som chef för IB, så fortsatte han tydligen att vara ansvarig för Krigs-IB.
Detta är helt analogt med Thede Palms fortsatta ansvar för sin Stay-Behind-organisation
även efter det att T-kontoret lagts ned.
Gladio
NATO byggde under USA:s ledning upp Stay-Behind-organisationer i Västeuropa.
Ibland används det italienska namnet Gladio (svärd) som
ett samlingsnamn för dessa organisationer, även om namnet Gladio egentligen
enbart betecknade den italienska rörelsen. Även Sverige omfattades av NATO:s
arbete.
Spår: William Colby
Den amerikanske underrättelseofficeren William Colby var under början av
1950-talet stationerad i Stockholm. I sina memoarer har han beskrivit hur NATO
(i första hand USA och Storbritannien) byggt upp Stay-Behind-organisationer i
Europa. Angående Skandinaviens neutrala länder (Sverige och Finland) skriver
Colby att NATO där inte kunde samarbeta med de lokala regeringarna för att bygga
upp Stay-Behind-rörelser, utan NATO fick agera på egen hand. Detta verkar
indikera att NATO försökt bygga upp en egen Stay-Behind-organisation i Sverige.
Spår: Thede Palm
Enligt Thede Palm (se T-kontoret ovan) syftade NATO:s försök att bygga upp en
Stay-Behind-rörelse i Sverige i första hand till att bygga upp en livlina för
besättningar från NATO-flyg som skjutits ner eller förolyckats över ett
sovjetockuperat Sverige. Pålitliga svenskar skulle hjälpa besättningsmedlemmarna
att fly undan krigsfångenskap, tillbaka till NATO-kontrollerat område.
Likaledes enligt Palm hade NATO:s Stay-Behind-rörelse inget att göra med den
organisation som T-kontoret byggde upp. Palm arbetade enligt egen utsago även
för att hindra NATO att agera på egen hand.
Det är osäkert huruvida Grupp B:s
organisation (Krigs-IB) heller hade något med NATO-organisationen att göra.
Eventuellt kan NATO:s organisation alltså ha varit helt fristående från svenska
initiativ.
Sammanfattning
Som beskrivits ovan fanns i Sverige under kalla kriget fram till åtminstone
mitten av 1970-talet (Otto Hallbergs privata nätverk oräknat) minst två,
möjligen tre, parallella och delvis konkurrerande organisationer för
motståndsnätverk i händelse av sovjetisk ockupation. Minst ett av dessa fanns
kvar vid kalla krigets slut.
Såväl Birger Elmér som Thede Palm fortsatte att ansvara för sina respektive
Stay-Behind-rörelser även efter det att de slutat vara chefer för de
organisationer som byggt upp rörelserna. Detta fokus på individ är dock
naturligt i ett nätverk, utan dokumentation, som avser fortsätta fungera även
efter det att alla officiella organisationer upphört att existera.
NATO:s inblandning är fortfarande ett stort frågetecken. William Colby påstår
att NATO byggt upp en Stay-Behind-organisation i Sverige. Thede Palm påstår att
NATO inte varit inblandade i T-kontorets Stay Behind-organisation. Palm påstår
även att NATO hindrats att agera på egen hand i Sverige. Om samtliga dessa
påståenden är sanna innebär det att NATO i så fall var inblandade i någon annan
svensk Stay-Behind-organisation, d.v.s. sannolikt i Krigs-IB!
//MatsB v 1.1 2008-07-30
Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är
intresserad av.
