IB-affären

Denna sida behandlar den så kallade IB-affären år 1973.

IB-affären

Informationsbyrån, eller IB, var en hemlig militär underrättelseorganisation sprungen ur den likaledes hemliga organisationen Grupp B. Se sidorna om Grupp B respektive informationsbyrån för mer information om dessa organisationer.

En av de mer kontroversiella verksamheterna som IB ärvt från Grupp B var åsiktsregistreringen av kommunister som skedde i intimt samarbete med med den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen ("SAPO").

År 1973 publicerade Folket i Bild/Kulturfront en serie artiklar om IB. Det var journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou som agerat grävande journalister för att få fram information om denna hemliga organisation och dess hemliga åsiktsregistrering. Artiklarna handlade visserligen främst om IB:s utrikesverksamhet (IB:s underrättelsearbete i utlandet och i samarbete med andra länders underrättelseorganisationer), men det var åsiktsregistreringen av kommunister som var det som kom att uppmärksammas mest i övriga media.

Åsiktsregistrering av kommunister var visserligen kontroversiellt, men det var inte okänt att det förekom. Det var vid tiden inte heller speciellt uppseendeväckande att kommunister hindrades från att få arbete i försvarsviktiga verksamheter.

Med lite smidig hantering från myndigheternas sida hade publiceringen i FiB/Kulturfront kunnat passera tämligen obemärkt, åsiktsregistreringen hade tagits upp i politisk press långt tidigare (exv. Sven Rydenfelts och Janerik Larssons bok Säkerhetspolisens hemliga register från 1966).

Det stora misstaget som myndigheterna gjorde år 1973 var att förneka. När myndigheterna (regeringen, militärledningen, säkerhetspolisen) förnekade påståendena i den första artikeln i FiB/Kulturfront, följde tidningen upp med bevis i nya artiklar. Myndigheterna tvingades backa och förlorade givetvis ansiktet när det visade sig att de hade ljugit.

Dessutom hämnades staten genom att åtala Bratt, Guillou och deras källa vid IB, Håkan Isacson, för spioneri, en aktion som alltför uppbenbart doftade av hämndbegär. De tre åtalade dömdes till ett års fängelse vardera.

Allt detta sammantaget gjorde att IB-affären liksom aldrig ville dö ut. Eftersom myndigheterna ljugit tidigare så kunde de ju ljuga även senare? Konspirationsteorierna frodades, och sanningen bakom informationsbyrån kom aldrig fram ordentligt, något också nämns på sidorna om Grupp B samt Informationsbyrån.

De uppenbara trådarna till det socialdemokratiska partiet gjorde tillsammans med de fortsatta lögnerna kring IB att riksdagen med jämna mellanrum har återvänt till frågan. I riksdagen har såväl borgerliga som kommunister varit intresserade av att om möjligt få reda på sanningen om den socialdemokratiska inblandningen i IB. Utredningar har tillsatts, och varje utredning har kommit med något litet nytt i frågan.

Där vi står idag (år 2021) är det helt klarlagt att socialdemokraterna och IB hade ett intimt samarbete beträffande åsiktsregistreringen av kommunister, liksom att detta arbete fortgick in på 1980-talet, trots att man såväl 1969 som 1973 hävdat att registreringen upphört.

Däremot har det inte gått att bringa klarhet i vilka personer i statsledningen som beordrade registreringen, eller vilka inom statsledningen som var informerade om verksamheten vid vilken tid. Ofta står ord mot ord, och eftersom de flesta inblandade nu är döda, är det nog tyvärr svårt att någonsin kunna bringa klarhet i vilka avlidna politiker som ljugit, och vilka som talat sanning.

//MatsB   v 1.3 2021-10-07; v 1.2 2014-03-02