Informationsbyrån (IB)

Denna sida behandlar den hemliga organisationen Informationsbyrån (IB).

Informationsbyrån

Informationsbyrån (IB) bildades år 1965 när T-kontorets underrättelseorganisation slogs samman med Grupp B:s säkerhetsorganisation. Chef för IB blev chefen för Grupp B, Birger Elmér. Detta val var rent politiskt, Elmér var socialdemokrat medan T-kontorets chef Thede Palm var konservativ.

Informationsbyrån fick två tydliga delar: underrättelsedelen som fortsatte T-kontorets informationsinhämtning, och säkerhetsdelen som fortsatte Grupp B:s registrering av kommunister.

Benämningen var från början oklar. Under de första åren användes såväl benämningarna militär säkerhetsutredning (MSU), utredningsbyrån (UB), informationsbyrån (IB) som särskilda byrån (SB). Särskilda byrån verkar ha varit den vanligast förekommande benämningen, men det var under benämningen informationsbyrån som verksamheten blev känd för allmänheten i och med den så kallade IB-affären år 1973.

Kanger och Gummesson skriver i sin bok Kommunistjägarna att IB egentligen stod för Inhämtning Birger, men jag har valt att i denna framställning använda den gängse uttydningen av IB som Informationsbyrån.

Förbudet mot åsiktsregistrering

År 1969 uppkom ett politiskt problem i det att rikspolischefen Carl Persson önskade att säkerhetspolisen skulle vara ensamma om att sköta den inrikes säkerhetstjänsten. Regeringen Erlander beslutade detta, och IB skulle alltså sluta med registreringen av kommunister och i princip koncentrera sig på den utrikes underrättelsedel som ärvts från T-kontoret.

Registreringen till Krigs-IB?

Enligt Kanger och Gummesson i boken Kommunistjägarna gjordes då den förändringen att åsiktsregistreringen placerades under det så kallade Krigs-IB (se sidan om Krigs-IB). Det fanns nämligen en uppenbar lucka i beslutet från 1969 om säkerhetspolisens ensamrätt till åsiktsregistrering.

Försvaret hade rätt att i ett beredskaps- eller krigsläge internera sådana personer som kunde utgöra en samhällsrisk. För att veta vilka personer som i ett sådant läge skulle interneras, måste försvaret även i fredstid kunna hålla ett register över dessa personer. Detta så kallade beredskapsregister var ett undantag från förbudet mot åsiktsregistrering.

Enligt Kanger och Gummesson flyttade man alltså efter förbudet mot åsiktsregistrering år 1969 över informationen från IB:s åsiktsregister till försvarets beredskapsregister. På detta sätt var registret plötsligt lagligt igen. Att det samtidigt innebar att de "samhällsfarliga" kommunisterna i beredskapsregistret ökade från kanske några hundra till tiotusentals verkade man bry sig mindre om.

Att åsiktsregistreringen överförts från IB till Krigs-IB skulle också förklara ett uttalande (Synnergren??) angående sjukhusspionen 1975 att det inte varit IB utan snarare Krigs-IB som legat bakom.

Den inrikes inhämtningen inom IB verkade sedan ligga på is fram till hösten 1971 då den återupptogs. Vad som föranledde detta och vem som beordrade det är dock oklart. Ett rykte säger att Olof Palme, redan innan regeringsbeslutet att förbjuda åsiktsregistrering tagits, uttalat att oavsett vilket beslutet blev så skulle registreringen fortsätta.

Att inhämtningen lades ned när Tage Erlander fortfarande var statsminister och togs upp igen snart efter det att Olof Palme blivit statsminister kan onekligen tyda på att regeringen Palme var mer angelägen om att IB skulle fortsätta sin verksamhet än vad regeringen Erlander varit.

En annan anledning som angivits till återupptagandet av verksamheten var den stora gruvstrejken under vintern 1969-70, då socialdemokraterna kände att den kommunistiska verksamheten vid LKAB måste stoppas.

Ytterligare en anledning som angivits är att ÖB Stig Synnergren (socialdemokrat) inte ansåg att säkerhetspolisen klarade sin registreringsuppgift tillräckligt bra.

I vilket fall som helst så återupptogs IB:s inrikesverksamhet och fortgick när den avslöjades i Folket i Bild/Kulturfront år 1973, och den så kallade IB-affären tog sin början. Jag har skapat en separat sida om IB-affären.

Efter IB-affären

I efterdyningarna av IB-affären gjordes stora omorganisationer av verksamheter.

Birger Elmér avgick officiellt, även om han kom att fortsätta inom verksamheten som konsult, bland annat vad gäller den Stay-Behind-rörelse han byggt upp, se vidare Krigs-IB på sidan om motståndsrörelser.

Byrån bytte namn till gemensamma byrån för underrättelser (GBU). Senare bytte den namn igen till sektionen för särskild inhämtning (SSI). Efter kalla krigets slut bytte organisationen namn igen, nu till kontoret för särskild inhämtning (KSI).

Verksamheten vid IB fortsatte dock efter avslöjandena, inklusive den inrikes inhämtningen. I slutet av 1970-talet lät den dåvarande borgerliga regeringen förstå att kopplingarna mot den socialdemokratiska registreringen av kommunister måste bort.

Ännu år 1987 lär dock ett stort antal av de före detta IB-medarbetarna ha varit verksamma vid SSI.

//MatsB   v 1.0 2008-06-20