Efter andra världskriget lades ÖB:s krigsfjärrskriftsnät ner. Istället blev
arméförbanden underabonnenter i flygvapnets krigsfjärrskriftsnät. Marinen och
flygvapnet fortsatte att driva sina respektive krigsfjärrskriftsnät.
I slutet av 1950-talet beslutades att försvarsmakten skulle samordna sina
fjärrskriftsnät. Det nät detta resulterade i brukar kallas försvarets
gemensamma krigsfjärrskriftsnät.
En av huvudidéerna med försvarets gemensamma krigsfjärrskriftsnät var att
nätet i princip skulle se likadant ut i fred som i krig. Det skulle därför vara
smidigt att övergå från fredsdrift till krigsdrift.
Antalet förmedlingscentraler i det gemensamma krigsfjärrskriftsnätet skulle
vara tio. En huvudcentral i fred, en annan huvudcentral i krig, och åtta
undercentraler. De åtta undercentralerna byggdes för manuell förmedling av
meddelanden, de två huvudcentralerna byggdes för halvautomatisk förmedling av
meddelanden.
I fred hade fjärrskriftsnätet fyra förmedlingscentraler bemannade. Detta nät
kallades ibland fredsfjärrskriftsnätet.
Krigsfjärrskriftsnätet gick huvudsakligen över tråd. För att kunna ersätta
den för bekämpning tämligen känsliga tråden inrättades
krigsfjärrskriftsnätets radiodel,
ett radionät för reservsamband inom krigsfjärrskriftsnätet.
Krigsfjärrskriftsnätets trådnät blev senare en viktig del av det som kom att
kallas försvarets telenät, FTN.
Mer information
För mer information om försvarets samband rekommenderas webplatsen
www.fht.nu.
//MatsB v 1.0 2007-11-10
Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är
intresserad av.
