Sveriges hemliga NATO-förberedelser

Under denna rubrik tas några av Sveriges hemliga NATO-förberedelser under kalla kriget upp.

Samtidigt som Sverige under kalla kriget hela tiden officiellt höll hårt på sin alliansfria linje "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig", gjordes i hemlighet förberedelser för samarbete i krig med NATO eller med enskilda NATO-länder. Vissa förberedelser gjordes av Sverige ensamt, vissa förberedelser i samverkan med andra länder.

Nedan listar jag några av de konstaterade eller sannolika förberedelserna som genomfördes under kalla kriget. Större delen av informationen på denna sida är hämtad från neutralitetspolitikkommissionens rapport av år 1994, SOU 1994:11. I sammanhanget är det dock angeläget att påpeka att den ytterligare information som framkommit sedan 1994 pekar på att förberedelserna ibland varit betydligt mer omfattande än vad som framkommer i rapporten SOU 1994:11.

Sammankopplade radiolänknät

Försvarets Fasta Radiolänknät (FFRL) byggdes i hemlighet ut så att det kopplades samman med motsvarande norska och danska nät. Genom radiolänknäten kunde alltså direktförbindelser mellan svensk militär och NATO-militär kopplas upp.

Gemensam flygledning

Inom ramen för ett ursprungligen hemligt svensk-norsk-danskt samarbete, SVENORDA, utrustades ett antal flygbaser i Sverige för att kunna ta emot norskt och danskt stridsflyg (d.v.s. NATO-flyg). På samma sätt anpassades flygbaser i Norge och Danmark till svenskt stridsflyg. Gemensam utrustning installerades då även för möjlighet till flygledning av varandras flygplan.

När SVENORDA inte längre hemlighölls, framhölls säkerhetsaspekterna med att kunna nödlanda på grannländernas flygbaser som motiv för den gemensamma flygledningen och utrustningen. Sådana landningar på grannländernas flygbaser tränades också regelbundet.

NATO-standard på bränsle och tankning

I samband med införandet av Flygplan 32 (Lansen) gick Sverige över till att använda NATO:s standardbränsle och NATO:s tankmunstycken. Neutralitetspolitikkommissionen konstaterade år 1994 att bränslebytet mycket väl kunde ha varit rent praktiskt betingat för enklare (och billigare) bränsleinköp på världsmarknaden, men att övergången till NATO:s tankmunstycken mer troligt var avsett att förbereda för möjligheten att tanka NATO-flyg på svenska flygbaser.

Luftförsvaret

Luftförsvaret sammanlänkades i hemlighet med det danska och norska luftförsvaret. Sedan tidigare (se Flygledning ovan) var det möjligt att trafikleda varandras flyg. I och med införandet under 1970-talet av smalbandig överföring av radarbilder blev det även möjligt att utbyta radarinformation med grannländerna, och därmed möjligt att övervaka och även leda strid i grannländernas luftrum. Det blev alltså exempelvis möjligt att från danska stridsledningscentraler leda luftstrid över Sverige, och tvärtom även att från svenska luftförsvarscentraler leda luftstrid över Danmark.

De förlängda landningsbanorna

Flera banor vid svenska flygbaser framför allt längs svenska ostkusten förlängdes under 1950- och början av 1960-talen mer än vad svenskt stridsflyg krävde.

De förlängda banornas bakgrund är omdebatterad. De förlängda banorna motiverades vid tiden officiellt med att de skulle utgöra reservlandningsplatser för civilt trafikflyg, och detta motiv hänvisas ibland fortfarande till.

Neutralitetspolitikkommissionen av år 1994 kom dock fram till att det civila flyget inte kunde ha varit det enda motivet, och att en bidragande orsak till förlängningen sannolikt var möjligheten att kunna ta emot tungt NATO-flyg (bombflygplan), kanske framför allt då en möjlighet att ta emot bombplan som behövde nödlanda på hemväg från Sovjetunionen.

Sverige hade, genom de många nödlandningarna av utländska flygplan under andra världskriget, en erfarenhet av stora bombplan som försökt nödlanda på korta svenska landningsbanor. Det är därför sannolikt att en önskan att bättre kunna hjälpa NATO-flyg i behov av nödlandning kan ha spelat in som motiv för utbyggnaden.

En uppgift som jag enbart har i andra hand säger dock att USA planerade vissa av sina bombplansrutter dels så att de gick över svenskt luftrum, dels så att vissa av de amerikanska bombplanen på hemväg inte skulle ha tillräckligt med bränsle för att nå NATO-baser, utan att mellanlandning i Sverige för tankning ingick i planerna.

Automatisk igenkänning av NATO-flyg

Förberedelser gjordes för anskaffning av NATO-utrustning för automatisk igenkänning (IK) av NATO-flyg. Bland annat utbildades personal i handhavande av denna utrustning.

USA:s kalibrering av Loran C

USA tilläts ställa upp mätutrustning på flygplatserna Bromma och Torslanda för att kalibrera sitt navigationssystem Loran C. Att detta system kunde användas av såväl det strategiska NATO-bombflyget som av de kärnvapenbestyckade NATO-ubåtarna var känt av den svenska regeringen när tillstånd för kalibreringen gavs.

NATO:s kärnvapenparaply

Sverige stod under NATO:s kärnvapenparaply. Robert Dalsjö pekar i sin bok Lifeline Lost ut flera indikationer på att USA även explicit uttalat ett kärnvapenstöd vid ett angrepp mot Sverige, och att detta skulle ha varit ett led i att förmå Sverige att ge upp sina egna kärnvapenambitioner.

Neutralitetspolitikkommissionen hade inte tillgång till vissa dokument som senare frisläppts. Kommissionen hittade därför inga skriftliga bevis, men konstaterar ändå i sin rapport att USA troligen varit "helt inställt på att hjälpa Sverige".

Fjärrskriftsförbindelsen med Wiesbaden

Försvarsstaben hade sedan början av 1960-talet en direktförbindelse till NATO-flygets europahögkvarter i Wiesbaden, via en fast uppkopplad krypterad fjärrskriftsförbindelse.

FRA - signalspaning

Den signalspaning som Försvarets Radioanstalt (FRA) genomförde mot framför allt Baltikum skedde i samverkan med NATO. Sverige erhöll avancerad signalspaningsutrustning mot att NATO fick ta del av resultaten av signalspaningen.

T-kontoret - underrättelseverksamhet i Baltikum

Försvarsstabens hemliga underrättelseorganisation T-kontoret sände under framför allt 1950-talet ut exilbalter på hemliga underrättelseuppdrag i Baltikum. Detta skedde i samverkan med NATO. Sverige erhöll avancerad utrustning för underrättelseagenterna mot att NATO fick del av underrättelseresultaten. Obekräftade uppgifter säger även att Storbritannien var direkt inblandat i den operativa verksamheten i Baltikum.

Stay-Behind-organisationer

Det byggdes i Sverige under kalla kriget upp minst två, kanske tre, så kallade Stay-Behind-organisationer, organisationer avsedda att träda i kraft vid en fientlig ockupation. Dessa organisationer hade någon form av samverkan med NATO, och uppgifter gör även gällande att medlemmar i rörelserna tränades av brittiska eller amerikanska experter. USA skall även ha försökt på egen hand att bygga upp ett nätverk för Stay Behind i Sverige. Se vidare sidan om motståndsrörelser.

Exilregering i England

Sverige hade förberett för en exilregering i England (se även sidan om nationell ledning i krig), i likhet med hur Norge hade agerat under andra världskriget. I ett läge där Sverige blev helt eller delvis ockuperat, och riket inte längre kunde styras från de i de mellansvenska skogarna förberedda krigsuppehållsplatserna, skulle en exilregering upprättas "i London", vilket sannolikt innebar i en skyddad anläggning i England men inte i själva London.

Ett rykte säget att den svenska riksledningen i likhet med flera andra länders ledningar hade hyrt lokaler för exilregeringen i den stora anläggning i Corsham (i närheten av Bristol) som var det brittiska riksstyrets krigsuppehållsplats. Anläggningen gick under flera olika kodnamn, bland annat SUBTERFUGE och BURLINGTON.

Reservhögkvarter i London

Sverige hade förberett för en reservhögkvarter i England. I ett läge där landets försvar inte längre kunde ledas från de i de mellansvenska skogarna förberedda ledningsplatserna, skulle krigsledningen ske från ett reservhögkvarter "i London". Den svenska Chefen för Marinen hade som sitt uppdrag att i ett krigsläge bege sig till England och där förbereda detta (källa: SOU 2002:108). Ett rykte säger att detta reservhögkvarter skulle upprättas i anslutning till NATO:s ledningsplats Northwood i Londons norra förorter.

Trondheimsdepån

Sverige hade i samverkan med Norge under andra halvan av 1950-talet byggt en stor underjordisk depå i Trondheim för drivmedel avsett för det svenska försvaret i händelse av krig. Depån ägdes och förvaltades av svenska försvaret via ett norskt bulvanbolag. Först under 1980-talet avvecklades depån.

Trondheimsleden

Sverige hade i samverkan med västmakterna förberett en evakuerings- och försörjningsled över havet via Trondheim till Storbritannien. Evakueringsleden skulle användas av framför allt den svenska stats- och militärledningen i händelse av sovjetisk ockupation. Via försörjningsleden skulle det svenska försvaret i mellersta Sverige kunna förses med underhåll.

En del av det till Norge på detta sätt transporterade gods, avsågs att lastas om på mindre fartyg, och sedan via farleder intill norska kusten transporteras vidare till Sverige.

Försvaret av Göteborg

Försvaret av Göteborg, och framför allt då Göteborgs hamn, var högt prioriterat. Även försvaret av flygplatserna runt Göteborg var kraftigt för att förhindra en strategisk luftlandsättning i avsikt att erövra Göteborg.

Likaledes var det enda riktigt stora anfall som planlades i väst ett storanfall på två fördelningars bredd för att återta ett Göteborg som fallit i fiendehänder.

Motivet bakom detta fokus på Göteborg var underförstått i skrift, men talades i klartext vid övningar: lossningskapaciteten i Göteborgs hamn var avgörande för möjligheten att snabbt få in stora mängder NATO-förstärkningar i händelse av ett sovjetiskt anfall.

Mineringen av Öresund

Under 1950-talet planlades minering av Öresund tillsammans med Danmark. Att hindra Sovjetunionen från att komma ut ur Östersjön var viktigt inte minst för Sverige, Sverige förlitade sig på en omfattande transportverksamhet på Göteborg (se ovan) för att få in NATO-förstärkningar i landet, sovjetiska sjöstridskrafter i Nordsjön skulle kunna vara förödande för denna verksamhet.

Stationering av NATO-fartyg på Västkusten

Under 1950-talet förbereddes för stationering av NATO-fartyg på svenska västkusten. Bland annat beordrade Chefen för Marinen att underhållskapaciteten på västkusten skulle dimensioneras för stationering av NATO-stridskrafter vid svenska baser.

//MatsB   v 1.3 2014-03-12