Radiolänk innebär radiokommunikation mellan riktantenner. Genom riktantenner
minskas två av nackdelarna med vanlig radiokommunikation: avlyssning och
störning.
Dessa fördelar har givetvis sitt pris, i första hand minskad rörlighet.
Radiolänksamband passar därför främst mellan fasta punkter. En annan nackdel är
att radiolänkkommunikation sker mellan två punkter. Radions möjlighet att nå
många mottagare samtidigt kan därför inte utnyttjas.
Jämfört med trådbundet samband har radiolänksamband en viktig fördel:
kommunikationen är i princip endast känslig för sabotage och bekämpning i radiolänkens
ändpunkter.
Radiolänk kom därför under 1950-talet att bli ett populärt sambandsalternativ
mellan fasta förband. Flygvapnet var som ofta föregångare, och planerade redan
1950 ett radiolänknät för att knyta samman luftförsvarets ledningsplatser (se
sidan om luftförsvaret för mer
information om luftförsvarets ledning). Ursprungligen planerat som
luftbevakningens radiolänknät, insåg man snart att även andra delar av
flygvapnet var intressant att ansluta till radiolänknätet. Detta utvidgade nät
kom att kallas flygvapnets fasta radiolänknät, förkortat FFRL.
När övriga försvaret i mitten av 1950-talet började ansluta sig till FFRL,
ändrades uttydningen till att vara försvarets fasta radiolänknät.
I
slutet av 1960-talet påbörjades automatiseringen av trafikförmedling i FFRL. Det
nya nätet kom att kallas automatisk teletrafik, landsomfattande,
förkortat ATL. Den enda begripliga anledningen till det konstiga namnet är nog
att det betydligt naturligare namnet "landsomfattande automatisk teletrafik"
skulle ha förkortats LAT, kanske inte en helt lämplig förkortning på ett system som
tagit nästan 20 år att förverkliga.