Luftförsvar, luftförsvarsgruppcentraler

Under denna rubrik avhandlas luftförsvarets luftförsvarsgruppcentraler i Sverige under kalla kriget.

Redan under andra världskriget kom man fram till att arbetet i luftbevakningscentralen allvarligt betungades och försenades av mottagandet och behandlingen av alla rapporter som kom in från luftbevakningsstationerna. Därför införde man snart luftbevakningsgruppcentraler (senare kallade luftförsvarsgruppcentraler), LGC, som filter mellan luftbevakningsstationerna och luftbevakningscentralerna.

I nedanstående framställning kommer jag att använda de nyare benämningarna "luftförsvarsgruppcentral" respektive "luftförsvarscentral" (LFC).

Luftförsvarsgruppcentralen

Huvudorsaken till att luftförsvarsgruppcentralerna skapades var (som nämns på sidan om STRIL 40) att det behövdes ett filter i rapportfloden från luftbevakningsstationerna. Huvuduppgiften för luftförsvarsgruppcentralen var därför att ta emot och sammanställa rapporter från luftbevakningsstationerna. Sammanställningarna vidarebefordrades sedan till luftförsvarscentralen.

I luftförsvarscentralen fördes en lägeskarta liknande den i luftförsvarscentralen. Rapporter från luftbevakningsstationerna markerades på ett stort kartbord liknande kartbordet i LFC:n.

Luftförsvarsgruppcentralen hade även andra uppgifter. Under större delen av kalla kriget var det luftförsvarsgruppcentralerna som stod för delar av orienteringen till omgivning och samhälle, något som beskrivs på sidan om information. Det var främst lokal information om flygföretag på låg höjd som LGC:n hanterade.

Vissa luftförsvarsgruppcentraler var förberedda med den radioutrustning som krävdes för att vid behov kunna föra jaktstrid från LGC:n.

Organisation

I varje luftförsvarssektor fanns ett antal luftförsvarsgruppcentraler. Det exakta antalet varierade och berodde på sektorns behov, men sex till åtta luftförsvarsgruppcentraler per sektor var det vanliga.

Precis som var fallet med luftförsvarscentralerna (se STRIL 50), var de ordinarie luftförsvarsgruppcentralerna inte byggda när organisationen togs i bruk. Istället fick man upprätta provisoriska luftförsvarsgruppcentraler i väntan på att den ordinarie anläggningen blev klar. Mellan åren 1952 och 1958 byggdes de ordinarie luftförsvarsgruppcentralerna.

I de flesta fall var anläggningarna för luftförsvarsgruppcentralerna fortifikatoriskt skyddade, i bergrum eller betongbunkrar. I vissa fall kom dock källarlokaler i civila fastigheter att tas i bruk för luftförsvarsgruppcentraler.

Mer information

Den som är intresserad av ytterligare information rekommenderas att ta del av Bernt Törnells bok Spaning mot skyn, som presenteras utförligt på webplatsen www.flygbas.se, eller av Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.

//MatsB   v 1.0 2007-11-01