Under
denna rubrik avhandlas luftförsvarets spaningsradar PS-65 i Sverige under kalla
kriget.
En webplats med mängder av information om militära radarsystem är
Försvarets Historiska Telesamlingar, FHT. FHT har ett stort antal
dokument som behandlar olika radartyper.
Informationen på denna sida kommer i första hand från FHT. Även bilderna
nedan kommer från FHT.
Spaningsradar PS-65
Spaningsradar PS-65 anskaffades som ett komplement till
PS-08-systemen, och blev en ersättare till spaningsradar
PS-16.
Spaningsradar PS-65 beställdes i sex exemplar vid 1960-talets början.
Dessutom beställdes ytterligare tre exemplar efter det att spionen Stig Wennerström
avslöjats, eftersom de sex ursprungliga anläggningarna ansågs eventuellt ha blivit
röjda av Wennerström, och flygvapnet fick "Wennerströmpengar" för att göra vad man
kunde för att minska effekterna av Wennerströms spioneri.
De sex ursprungliga anläggningarna togs i drift under
första halvan av 1960-talet, de tre senare anläggningarna togs i drift i mitten
av 1970-talet. Se nedan under informationsmottagare för en lista över
anläggningarna.
Materiel
PS-65 var en av flygvapnets första storradarsystem, och hade en räckvidd i
höjdled på inte mindre än 25.000 meter. Den ersatte spaningsradar
PS-16, och kompletterade PS-08.
Sändarens effekt var på 2,3 MW med 25 centimeters våglängd, pulsfrekvensen var 250 Hz.
Räckvidden var 330 kilometer på längden och som sagt hela 25.000 meter på höjden.
Höjdradar
Som höjdradar till PS-65 användes en fortifikatoriskt skyddad
PH-13, eller en PH-40.
Informationsmottagare
Som informationsmottagare från PS-65 fungerade luftförsvarscentraler (LFC). De
sex första stationerna togs i drift precis i gränsen mellan
STRIL 50-epoken och
STRIL-60-epoken. De senare tre
stationerna togs i drift tio år senare, i mitten av 1970-talet. I listan nedan
anges vilken lfc respektive station rapporterade till, STRIL 50-beteckningen
först, och STRIL 60-beteckningen inom parentes.
Som ersättare till de fyra PS-16-stationer som pensionerades byggdes:
Stationerna i PS-65-serien avvecklades under första halvan av 1990-talet.
Stationerna fick alltså en livstid på cirka 20-30 år, beroende på när de togs i
drift.
Mer information
Den som är intresserad av ytterligare information om luftförsvarets
radarsystem rekommenderas att ta del av
Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.