Under
denna rubrik avhandlas luftförsvarets spaningsradar PS-14 i Sverige under kalla
kriget.
En webplats med mängder av information om militära radarsystem är
Försvarets Historiska Telesamlingar, FHT. FHT har ett stort antal
dokument som behandlar olika radartyper.
Informationen på denna sida kommer i första hand från FHT. Även bilderna
nedan kommer från FHT.
Spaningsradar PS-14
Spaningsradar PS-14 var en av delarna i radarsystemet
PJ-21.
PJ-21 var flygvapnets första renodlade stridsledningsradar. 40
stycken anläggningar PS-14 beställdes från brittiska Marconi år 1948.
Materiel
PS-14 var ursprungligen en transportabel spaningsradar. Själva radarapparaturen
var inbyggd i en kabin som hade antennen på taket. Övriga delar (indikatorvagn,
kraftförsörjning) var gemensamma med höjdradarn PH-13 i
radarsystemet
PJ-21. Se vidare sidan om PJ-21 för information om
dessa delar.
Sändarens effekt var på 500 kW med 10 cm våglängd, pulsfrekvensen var 500 Hz.
Räckvidden var 200 kilometer.
Apparatkabinen var sammanbyggd med antennen, och hela kabinen roterade alltså med när
radarn roterade. Rotationshastigheten var upp till 15 varv per minut.
Variant PS-141
Den antenn som PS-14 levererades med nådde inte tillräckligt högt för de nya
jetplanen, utan var byggd för flyghöjder upp till 6.000 meter. Därför byttes
ganska snart antennerna mot en svensk konstruktion, som var byggd för flyghöjder
upp till 10.000 meter (men som i verkligheten klarade upp mot 18.000 meter).
Stationen i det nya utförandet benämndes PS-141.
Variant
PS-142
I mitten av 1950-talet försågs vissa stationer med en elektronisk
igenkänningsutrustning (IK-utrustning), genom vilken eget flyg kunde
igenkännas. Stationer försedda med IK-utrustning benämndes PS-142. Bilden
till vänster visar en PS-142, d.v.s. med den svenskkonstruerade antennen och med
den mindre antennen för IK-utrustningen.
Variant PS-144
Ett antal stationer byggdes om för fast bruk i anslutning till vissa
luftvärnscentraler (LFC:n). Dessa
anläggningar utrustades med en större antenn, och stationen fick benämningen
PS-144.
Roterande mastanläggningar
För att öka skyddet för de transportabla stationerna anlades omkring 15
stycken så kallade roterande mastanläggningar. Detta var förberedda
grupperingsplatser för PS-14/PH-13, där antenner monterade på roterande master
var monterade i anslutning till ett antal värn för gruppering av
stationsenheterna. All kabeldragning var förberedd, el var framdragen, och
stationsenheterna var försedda med uttag för anslutning.
Tanken var att radarstationerna kunde flyttas mellan ett antal alternativa
grupperingsplatser och gruppera snabbt, samtidigt som grupperingsplatsen var
fortifikatoriskt skyddad.
Livslängd
Stationerna i PS-14-serien avvecklades under första halvan av 1970-talet.
Livslängden kom alltså att bli en bra bit över tjugo år.
Mer information
Den som är intresserad av ytterligare information om luftförsvarets
radarsystem rekommenderas att ta del av
Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.