Svensk politik under kalla kriget

Denna sida behandlar svensk politik under kalla kriget.

Generellt kan man säga att vad gäller försvarspolitiken och inställningen till de säkerhetspolitiska hoten, var den politiska samsynen mycket stor, framför allt under den tidigare delen av kalla kriget.

Att det var sovjetkommunismen som var hotet, och att det krävdes en kraftfull försvarsmakt för att möta detta hot, var en syn som samtliga riksdagspartier var eniga i, med undantag (förstås) för det fram till 1968 sovjettrogna kommunistpartiet. Kommunistpartiet tilläts av säkerhetsskäl inte heller delta i beredningen av riksdagens försvarsbeslut under kalla kriget.

Skiljelinjerna i försvarspolitiken under kalla kriget gick framför allt längs den officiella inställningen till NATO. Socialdemokraterna som mestadels var i regeringsställning sade absolut nej till svenskt medlemskap i NATO. Som beskrivs på bland annat sidan om socialdemokraterna hindrade detta officiella ställningstagande inte att Sverige, med de socialdemokratiska regeringarnas fulla kunskap, i hemlighet samarbetade med NATO inom flera olika försvarsområden.

Under debatten om svensk atombomb var samsynen också stor. Under 1950-talet arbetades politiskt för ett svenskt atomvapen under stor politisk enighet. När socialdemokratiska kvinnoförbundet började svänga blev den interna pressen till slut för stor för regeringen Erlander, och atomvapenprojektet avblåstes. Se vidare sidan om svenskt atomvapen för mer information.

De politiska partierna

Det största partiet under hela kalla kriget var socialdemokraterna. Det var också socialdemokraterna som under största delen av kalla kriget innehade regeringsmakten. Jag har därför skapat en separat sida om de svenska socialdemokraterna under kalla kriget.

Övriga partier behandlas direkt på denna sida.

SKP/VPK

Det stora kommunistpartiet i Sverige gick under första halvan av kalla kriget under benämningen Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), för att år 1967 byta namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK). Detta parti var under hela kalla krigets epok det enda stora kommunistpartiet i Sverige, och de utbrytningar som skedde med jämna mellanrum gav inte upphov till några större partibildningar.

Kommunisterna var speciella i svensk säkerhetspolitik, eftersom de fram till 1968 var tydligt sovjettrogna. Av övriga riksdagspartier betraktades därför kommunisterna som en potentiell säkerhetsrisk, och kommunisternas lojalitet vid ett krig mellan Sverige och Sovjetunionen var långt ifrån självklar.

Kommunisterna intog en tydlig antimilitaristisk ståndpunkt med ensidig svensk nedrustning på programmet, en ståndpunkt som var helt i enlighet med de sovjetstödda fredsrörelser som arbetade för västvärldens nedrustning, med det hemliga sovjetiska syftet att underlätta en kommande sovjetisk erövring.

Högerpartiet/Moderaterna

Högerpartiet, efter 1969 Moderata Samlingspartiet, var under större delen av kalla kriget ett konservativt parti. Som sådant stod partiet för en stark försvarsmakt, och en tydlig antikommunistisk hållning.

Högerpartiet var under kalla kriget det parti som starkast arbetade för ett svenskt närmande till NATO. Detta föranledde den så kallade Hjalmarsonaffären, där högerledaren Jarl Hjalmarson av socialdemokraterna stämplades som en säkerhetsrisk på grund av inställningen till NATO. (Se sidan om socialdemokraterna för en kort redogörelse för Hjalmarsonaffären).

Under slutet av kalla kriget orienterade sig Moderaterna i en mer liberal riktning, men stödet för ett starkt försvar kvarstod.

Folkpartiet

Folkpartiet var under större delen av kalla kriget Sveriges liberala parti. Genom den liberala ideologin var Folkpartiet starka motståndare till kommunismen, något som verkade för stöd till försvaret mot ett kommunistiskt angrepp.

Den folkpartistiska ideologin var dock, framför allt under första halvan av kalla kriget, även starkt sammanhängande med frikyrkorörelsen. I denna fanns ett tydligt antimilitaristiskt och pacifistiskt budskap som gjorde Folkpartiets inställning till försvaret kluven.

Under 1970-talet bleknade de liberala inslagen i Folkpartiet, och partiets politik närmade sig alltmer socialdemokratin. Detta gjorde Folkpartiet mindre positivt inställt till försvaret.

Bondeförbundet/Centerpartiet

Bondeförbundet, från år 1957 Centerpartiet, är ett parti utan tydlig grund i någon av de stora västerländska ideologierna. Ursprunget var istället en sammanslutning för Sveriges traditionellt stora grupp av självägande småbrukare. Ideologin kan närmast beskrivas som konservativ. Med sina rötter på landsbygden var bondeförbundet även klart försvarsvänligt, den egna jorden måste ju skyddas (jämför även det så kallade Bondetåget år 1914 då bönderna demonstrerade till stöd för ett starkare försvar).

I den kommunistiska ideologin var "jordägare" ett skällsord, och massmorden på bönder i Sovjetunionen visade vad Sveriges självägande bönder hade att vänta sig av en sovjetisk ockupation. Bondeförbundet var av denna anledning tydligt för ett starkt försvar mot en sovjetkommunistisk invasion.

Med sin grund bland småbrukare var dock bondeförbundet även ett parti för sparsamhet med skattemedel. Detta kom ibland givetvis i konflikt med önskan om ett starkt försvar.

I takt med landsbygdens avfolkning tvingades partiet ändra sin inriktning. Under mellankrigstiden bodde fortfarande mer än hälften av Sveriges befolkning på landsbygden. Endast en dryg generation senare, på 1970-talet, bodde över 80% i tätort. Centerpartiet utvecklades till ett parti som inte längre var till bara för dem som bodde på landsbygden, utan även för alla dem som längtade (tillbaka) till landsbygden.

När Centerpartiet inte längre i huvudsak var ett parti för självägande bönder, minskade också betoningen på ett starkt försvar.

Övriga partier

Övriga partier bestod framför allt av ett antal utbrytargrupper på vänsterkanten. I det kalla krigets absoluta slutskede seglade Miljöpartiet upp som riksdagsparti. I övrigt hade inget politiskt parti utöver dem som nämnts ovan någon större politisk framgång under kalla kriget.

//MatsB   v 1.0 2008-06-27