Warszawapaktens planer mot Sverige



Warszawapaktens planer mot Sverige

På denna sida sammanfattar jag vad som framkommit under tiden efter kalla krigets slut beträffande Warszawapaktens planer på anfall mot Sverige. Jag har på en separat sida jämfört de faktiska planerna mot den svenska krigsplanläggningen under kalla kriget.

Det mesta på denna sida baserar sig på information från förre ÖB Bengt Gustafssons bok Det sovjetiska hotet mot Sverige under det kalla kriget. Därifrån är även illustrationerna hämtade.

Warszawapaktens strategiska områden

Ett problem med att finna information om Warszawapaktens anfallsplaner mot Sverige är att Skandinavien till största delen tillhörde ett annat strategiskt område för Warszawapakten än resten av Västeuropa. Övriga Västeuropa tillhörde det så kallade TVD Väst, medan Skandinavien tillhörde TVD Nordväst.

Problemet med detta är att medan TVD Väst var en angelägenhet för många länder inom Warszawapakten, var TVD Nordväst en rent sovjetisk angelägenhet.

Vid kalla krigets slut öppnades de militära arkiven i flera östeuropeiska före detta Warszawapaktsländer. I dessa fanns detaljerade anfallsplaner för TVD Väst. Warszawapaktens planer för anfall mot flera västeuropeiska länder, inklusive Danmark, är därför kända.

Motsvarande anfallsplaner för TVD Nordväst är fortfarande dolda i de före detta sovjetiska, numera ryska, arkiven. Warszawapaktens anfallsplaner mot Sverige, Norge och Finland är därför inte kända på samma detaljnivå. Det som ändå framkommit är till största delen baserat på intervjuer med centralt placerade militärer inom TVD Nordväst.

Lärdomar från andra världskriget

Såväl i intern som extern retorik var Warszawapakten en försvarsallians. Warszawapaktens definition av vad som utgjorde ett bra försvar skiljer sig dock lite från den svenska definitionen av försvar som något rent defensivt. Till stor del var detta baserat på Sovjetunionens dyrköpta erfarenheter från andra världskriget.

Det tyska anfallet mot Sovjetunionen under andra världskriget överraskade den sovjetiska militären och fick till resultat att de tyska trupperna hann tränga mycket djupt in på sovjetiskt territorium innan de kunde stoppas. Sovjetunionen befann sig under de första månaderna ständigt i efterhand, och resultatet blev att tre års blodiga strider krävdes för att få bort de tyska trupperna från sovjetisk mark. De enorma områden som drabbats av striderna var totalt förödda efter återtagandet.

Den sovjetiska krigsplaneringen hade därför två viktiga principer: undvik att komma i efterhand, och se till att striden utspelas på någon annans territorium.

Anfall är bästa försvar

För att undvika att sovjetisk mark föröddes igen, skaffade sig Sovjetunionen en skärm av vasallstater i Östeuropa. Tanken med detta var att även om Warszawapakten överraskades av ett anfall från NATO-sidan, skulle de hårdaste striderna stå i de östeuropeiska staterna och inte i Sovjetunionen.

För att undvika att komma i efterhand var Warszawapaktens strategi under hela kalla kriget det förekommande strategiska anfallet. När det såg ut som att ett anfall förväntades från NATO, skulle Warszawapakten slå till först, plötsligt och med full kraft. Erfarenheterna från det för Sovjetunionen så förödande tyska anfallet skulle användas i ett motsvarande blixtanfall västerut. 

Warszawapaktens plan i stort

Warszawapaktens anfallsplan mot Västeuropa var alltså ett blixtanfall med full kraft. Från det att Sovjetunionen hade tillgång till kärnvapen, ingick ett massivt användande av strategiska kärnvapen vid anfallet västerut.

Sovjetunionen brydde sig aldrig om sina egna soldaters liv, detta gällde även vid det planerade storanfallet västerut. Efter ett massivt strategiskt kärnvapenanfall (5000 strategiska kärnladdningar har nämnts) skulle blixtanfallet västerut dra igång med insatser av såväl taktiska kärnvapen som kemiska och biologiska stridsmedel. Man räknade med femtioprocentiga förluster bland de egna trupperna i första anfallsvågen, till en stor del beroende på strålskador från den egna insatsen av kärnvapen.

På fem veckor skulle hela Västeuropa ha ockuperats av Warszawapakten.

På nordvästfronten gällde framför allt att uppnå sjöherravälde. Detta inkluderade att säkra utfarten för sjöstridskrafterna i Östersjön, liksom att säkra Nordnorge.

Kärnvapeninsatser

Som nämnts ovan planerade Warszawapakten med ett massivt användande av kärnvapen. Dels skulle ett massivt anfall av strategiska kärnvapen inleda anfallet mot Västeuropa. 5000 strategiska kärnladdningar har som sagt nämnts i sammanhanget. Dessa skulle sättas in i två attacker med några timmars mellanrum för att skapa ytterligare chock och förödelse.

Dessutom förfogade Warszawapaktens trupper över ett mycket stort antal taktiska kärnvapen vilka kunde sättas in efter beslut av de lokala militära befälhavarna. Följande siffror är kända och gällde för de polska trupper som avsåg anfalla Nordtyskland och Danmark: 4 artilleribrigader avsågs använda vardera 30-40 kärnladdningar med 300 km räckvidd, 14 artilleridivisioner avsågs använda vardera 50-60 kärnladdningar med 65 km räckvidd. Totalt ansågs alltså 820-1000 taktiska kärnladdningar komma till användning enbart för anfallet mot Nordtyskland och Danmark, detta utöver de ovan nämnda strategiska kärnladdningarna.

Anfall mot Skåne

Skåne räknades i vissa sammanhang som ett anfallsmål för TVD Väst. Målet att säkra utfarterna från Östersjön låg under TVD Väst. Därför planlades även anfall mot Skåne för att säkra Öresund. Kartan nedan kommer från den polska krigsmaktens planering av anfall mot Danmark och Skåne.

Anfall mot Nordkalotten

Under hela kalla kriget var sjöherravälde i Ishavet ett prioriterat mål för Warszawapakten. Detta inkluderade ett anfall mot Nordnorge för att besätta norska kusten.

I olika versioner av krigsplanläggningen av detta nordliga anfall har Sverige behandlats olika. I vissa versioner skulle även norra Sverige ockuperas, medan i andra har ett anfall mot Sverige undvikits.

Kartan nedan (från Bengt Gustafssons bok) beskriver den version av anfallsplan som gällde då general Cheremnikh var stf militärbefälhavare 1982-1986.

 

Anfall mot övriga Sverige

Aktualiteten av ett anfall mot övriga Sverige berodde till stor del på dels tidsperioden i fråga, dels på hur Norge planerades ockuperas.

Under 1940- och 1950-talet var det framför allt de svenska flygbaserna som gjorde att Warszawapakten planerade en ockupation av hela Sverige. Vid denna tid var de strategiska kärnvapnen flygbaserade, och de svenska flygfälten utgjorde ett hot så länge de riskerades användas av kärnvapenbärande NATO-flyg, samtidigt som de kunde utgöra en tillgång i Warszawapaktens händer. Båda sidor talade ibland om Sverige som ett "osänkbart hangarfartyg".

Från mitten av 1960-talet hade det strategiska bombflyget blivit mindre viktigt i takt med att de robotbaserade kärnvapnen ökade, och Sveriges roll som "osänkbart hangarfartyg" blev mindre intressant för båda sidor.

Kartan nedan visar en annan orsak för Warszawapakten att ockupera Sverige. I en del krigsplaner ingick en ockupation av södra Norge som ett led av sjöherraväldet. Södra Norge ockuperades som kartan visar med fördel från Sverige.

Notera att landsättningen över hav mot Sverige planerades att ske på många platser samtidigt! Minst ett halvdussin landstigningsplatser från Skåne i söder till Härnösand i norr var aktuella.

Inringning men inget anfall mot Sverige

Det fanns lägen då Warszawapakten avsåg att låta bli att anfalla Sverige. Under senare delen av kalla kriget, då behovet av att besätta de svenska flygplatserna hade minskat, fanns scenarier där utfarterna från Östersjön kunde besättas utan att Skåne ockuperades, och där Nordnorge likaledes kunde besättas utan att norra Sverige anfölls. (Se kartan nedan.)

I dessa scenarier lämnades Sverige orört med en förhoppning om att Sverige snabbt skulle förklara sig neutralt, och att Sverige sedan, när landet var inringat av Warszawapakten, skulle kunna förmås till eftergifter utan att en ockupation krävdes. Sovjetunionen hade som jag redan nämnt lärt sig mycket av andra världskriget. Denna sovjetiska bedömning av ett isolerat Sveriges medgörlighet är mycket lik Sveriges situation och medgörlighet under andra världskriget.

 

Som nämnts ovan har jag på en separat sida jämfört de faktiska planerna mot den svenska krigsplanläggningen under kalla kriget.

//MatsB   v 1.2 2014-02-26, v 1.3 2014-09-27


   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.kalla-kriget.se!

matsb@bergrum.se © 2007 - 2021 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

bergrum.se