Sverige hade ett antal möjligheter att mobilisera, beroende på typ av hot och
riktning.
Allmän mobilisering
Den mest generella formen av mobilisering var allmän mobilisering.
Allmän mobilisering innebar att alla krigsplacerade kallades in till
tjänstgöring.
Vid ett överraskande anfall kunde allmän mobilisering tillkännages genom att
signalera beredskapslarm med de utomhusanläggningar som fanns (och finns)
i varje tätort. Krigsplacerade skulle då omedelbart bege sig till sin
inställelseort. Inställelseorten fanns angiven på den
krigsplaceringsorder som alla krigsplacerade fått sig tillsänd i
rekommenderat brev.
Partiell mobilisering
Ett alternativ till allmän mobilisering var partiell mobilisering ("p-mob").
Vid partiell mobilisering kallades nyckelförband och nyckelpersonal in till
tjänstgöring. Tanken var att den inkallade personalen och de inkallade förbanden
skulle få krigsorganisationen att fungera så att en senare allmän mobilisering
("a-mob") i
princip bara behövde fylla på med soldater.
Det fanns två storlekar på den partiella mobiliseringen: den lilla partiella
mobiliseringen, som hade kodfärg GUL, och den större partiella mobiliseringen,
som hade kodfärg RÖD. (Den allmänna mobiliseringen hade kodfärg VIT.)
Den mindre partiella mobiliseringen omfattade cirka 50.000 man, och tanken
var att antalet skulle vara så lågt att det civila samhället i stort sett skulle
kunna fortsätta fungera normalt.
Den större partiella mobiliseringen omfattade cirka 200.000 man, och tanken
var att detta var det största antal som kunde kallas in utan att hela det civila
samhället behövde försättas på krigsfot.
Riktningsalternativ
Förutom möjligheterna till partiell mobilisering, fanns också möjligheter att
mobilisera förband inom vissa geografiska områden. För denna inkallelse fanns
kodnamn:
SÖREN för södra Sverige
NORRE för norra Sverige
ÖSTEN för östra Sverige
VIDAR för västra Sverige.
Genom riktningsalternativen kunde mobiliseringen begränsas till förband inom
en viss landsända.
Brevinkallelse
Genom brevinkallelse kunde nyckelförband mobiliseras på förbands- eller
t.o.m. individnivå.
Beredskapshöjning
Utan att tillgripa mobilisering kunde beredskapshöjning beordras. Inom
fredsorganisationens ramar kunde vissa beredskapshöjande åtgärder vidtagas.
Beredskapshöjningen fanns i två steg, benämnda lystring respektive
givakt.
Lystring innebar skärpt beredskap med utökade bevakningsåtgärder,
indragna permissioner för inneliggande värnpliktiga, inkallelser till
beredskapstjänstgöring etc.
Givakt innebar högsta beredskap och förberedelser för mobilisering.
Beredskapshöjning till givakt innebar att krigsfaran var överhängande och
att krigstillstånd eller beslut om mobilisering var att vänta under de närmaste
dygnen.
Diskussion
Genom möjligheterna till partiell mobilisering är det möjligt att Sverige
hade kunnat undgå vad som hände i Norge vid de brittiska och tyska anfallen i
april 1940, att tvekan fick mobiliseringen att starta för sent.
En allmän mobilisering är en apparat som inte dras igång i onödan. I Norge
1940 drogs den därför igång för sent, när fienden redan landstigit. Det är
mycket stor risk att Sverige under kalla kriget hade råkat ut för samma sak.
Ingen politiker vill starta en allmän mobilisering om det sedan visar sig vara
falskt larm.
En partiell mobilisering hade kunnat vara ett alternativ som med tillräcklig
framförhållning i alla fall hade fått ledningsfunktionerna i krigsorganisationen
att fungera vid ett krigsutbrott.
Lyckligtvis slapp vi pröva mobiliseringssystemet i skarpt läge.
Frågan kvarstår dock: Hade svenska politiker vågat ha tillräcklig
framförhållning?
//MatsB v 1.1 2008-06-29
Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är
intresserad av.