Under
denna rubrik avhandlas luftförsvarets radarsystem ErIIIb i Sverige under kalla
kriget.
En webplats med mängder av information om militära radarsystem är
Försvarets Historiska Telesamlingar, FHT. FHT har ett stort antal
dokument som behandlar olika radartyper.
Informationen på denna sida kommer i första hand från FHT. Även bilderna
nedan kommer från FHT.
Ekoradio IIIb var transportabel, och de
fortifikatoriska aspekterna på ErIIIb är därför minimala. Dock är ErIIIb
intressant som den första radarn i flygvapnet, och därför värd att ta upp.
Ekoradio
ErIIIb
Som nämnts på sidan om flygvapnets radarsystem, var ErIIIb den första
fungerande luftbevakningsradarn i svenska flygvapnet.
De första anläggningarna köptes år 1944 från England. Totalt beställdes 30
anläggningar.
Materiel
ErIIIb var en transportabel radaranläggning. Radarn grupperades ursprungligen
i tält (se bild), och transporterades i ett tjugotal lådor. I det bistrare
svenska klimatet tillkom snart en enkel trähydda som ersättning för tältet.
Sändarens effekt var 85 kW med 1,4 m våglängd, pulsfrekvensen var 400 Hz.
Antennen roterade med 3 varv/minut. Räckvidden låg på 50 till 150 kilometer,
beroende på grupperingsplats och målets höjd.
Användning
Antennsystemet bestod av ett par av antenner monterande ovanpå varandra.
Beroende på om dessa matades i fas eller motfas fick antennloberna olika vinkel
i höjdled. Detta faktum utnyttjades till att göra en grov höjdskattning. Genom
att jämföra ekots styrka vid ifasmatning och motfasmatning kunde målets höjd
skattas relativt en tänkt linje där loberna var lika starka.
Antennloben var bred, cirka 20 grader. Därför blev riktningen i horisontalled
(bäringen) mycket grov. För att bättre kunna skatta bäringen kunde antennen
riktas manuellt. Genom att manuellt vrida antennen till dess maximalt utslag
gavs, kunde bäringen skattas bättre.
Operatörsplatsen syns på bilden ovan. Just denna bild verkar vara den enda av
ErIIIbs interiör, den är ständigt återkommande (så även här).
De två runda skärmarna vid operatörens högra hand är avståndsskärmen
(A-indikatorn) överst, och riktningsskärmen (planpolärindikatorn, PPI) underst.
Mobil ErIIIb
För att förbättra rörligheten byggdes 5-6 stationer om till ett fordonsburet
utförande. Stationen monterades i en buss från Scania-Vabis, se bild.
Livslängd
Radarutvecklingen var snabb, redan i slutet av 1940-talet var ErIIIb
föråldrad. Under första halvan av 1950-talet stod de flesta stationer i reserv.
År 1956 utgick den sista ErIIIb ur krigsorganisationen.
Mer information
Den som är intresserad av ytterligare information om luftförsvarets
radarsystem rekommenderas att ta del av
Bjarne Darwalls bok Luftens dirigenter.