Folkrätten

Här har jag samlat lite text om militära anläggningar och folkrätten, och om vissa tveksamheter som förekom under kalla kriget.

Folkrätten

Folkrätten som den definieras i 1949 års Genèvekonvention ger civilbefolkningen skydd mot krigshandlingar. Skyddet gäller alla som definieras som icke-kombattanter, d.v.s. i princip alla som inte är militär personal.

I skenet av andra världskrigets urskillningslösa ytbombningar av städer gick det att sätta ett stort frågetecken för hur folkrätten skulle respekteras i ett eventuellt kommande krig, Genèvekonventionen till trots. Därför var det ganska naturligt att såväl militär som civil ledning skyddades så mycket som möjligt.

Gplatser - Civilister i militära staber

Genom att blanda civil och militär verksamhet, exempelvis i gemensamma stabsplatser, så kallade Gplatser, gjorde man det svårt för en angripare. Idag skulle vi ha kallat det för att militären använde civilpersoner som "mänskliga sköldar". Då såg man det, i ett tidigt läge, snarare som att man erbjöd civilpersonerna att ta del av det militära skyddet. Eftersom de militära krigsstabsplatserna ofta var anlagda i bergrum utgjorde de ett mycket gott skydd mot angrepp.

Längre fram under det kalla kriget såg man problemet att den militära närvaron i Gplatsen gjorde Gplatsen till ett legitimt anfallsmål, oberoende av eventuella civilpersoners närvaro. Detta var en av orsakerna till att den civila ledningen flyttade ur försvarsområdenas Gplatser under 1970-talet.

Källarstaber - Militärer i civila byggnader

Många av de militära krigsstaber som inte inrättades i bergrum, inrättades i källare till civila byggnader. Skolor var populära byggnader för sådana källarstaber. Idag skulle det ha hetat att skolbarn användes som mänskliga sköldar, på den tiden var en skola helt enkelt en praktisk stor byggnad, som dessutom stod tom hela sommaren och då kunde byggas om utan alltför många nyfikna blickar.

Militära anläggningar maskerade som civila skyddsrum

Flera av de militära källarstaberna skyltades som civila skyddsrum. Då var det ett enkelt och praktiskt sätt att slippa frågor om varför det kraftigt byggda källarutrymmet var av intresse för försvaret. Idag, ett brott mot folkrätten?

Militära anläggningar maskerade som civila anläggningar

Militär närvaro i civila anläggningar var vanligt. Det mest typiska exemplet är att man ofta förlade militära sambandscentraler i Televerkets byggnader. Återigen, en väldigt praktisk åtgärd, Televerkets civila samband och militärens samband var ofta oskiljaktigt.

Militär materiel maskerad som civil materiel

Civil märkning anbringades på militär materiel. Civila myndigheter som SJ, Vägverket, Gatukontoret och Televerket fick låna sina namn till materiel "av betydelse för krigsansträngningen".

Senare delen av kalla kriget

Under senare delen av kalla kriget gjordes antagandet att folkrätten skulle respekteras i högre utsträckning än tidigare. Till stor del var denna omsvängning sannolikt beroende på erfarenheterna från "TV-kriget" i Vietnam, där USA förlorade hemmaopinionens stöd för kriget mycket på grund av de brott mot folkrätten som kom omvärlden till del via TV. Den censur som under andra världskriget hade använts för att dölja motsvarade amerikanska övergrepp var inte i funktion, och skulle också ha ansetts helt oproportionerlig i skenet av det trots allt relativt begränsade krig som fördes i Vietnam.

Frågan återstår huruvida de krigförande sidorna i ett hypotetiskt krig i Europa på 1970- eller 1980-talet skulle ha visat någon större respekt för folkrätten. Ett storkrig i Europa hade blivit "totalt" på ett helt annat sätt än Vietnamkriget. Censur, och brott mot folkrätten i censurens skugga, hade varit sannolikt. I ett totalt krig har dessutom vinnaren lagen i sin hand och kan i efterskott legitimera överträdelser av folkrätten och andra krigets lagar.

Diskussion

Det som var naturligt i början av kalla kriget känns onormalt idag. I dagens "TV-krig" uppmärksammar media varje lidande som icke-kombattanter utsätts för. Hur skulle de svenska militära staberna i skolors källare betraktats idag?

Var skall man dra gränserna mellan legitima och icke-legitima anfallsmål? Är Vägverkets och SJ/Banverkets beredskap att reparera väg- och järnvägsinfrastruktur en del av krigsansträngningen? Är civila telestationer legitima mål? Är den civila rustningsindustrin och dess civila arbetare legitima mål?

Alla dessa gränsdragningsfrågor gör att jag undrar hur välgenomtänkt den civila flytten ut ur försvarsområdenas Gplatser egentligen var. Oavsett vad folkrätten säger skulle alla som hade samröre med krigsansträngningen sannolikt att ha befunnit sig i farozonen för angrepp, civilklädda eller inte.

Jag har också skrivit en sida om totalförsvaret, och om hur totalförsvarstanken och folkrätten inte alltid riktigt går ihop.

//MatsB   v 1.0 2008-02-13