Svenska utgångsgrupperingar



Svenska utgångsgrupperingar
Sverige har aldrig haft en armé manstark nog att kunna försvara sina gränser från alla håll samtidigt.

Redan under mellankrigstiden delades försvarsplaneringen in i olika krigsfall. Beroende på krigsfall skulle de svenska styrkorna utgångsgrupperas på bästa sätt för försvaret.

Efter andra världskrigets slut återstod endast krigsfall II (Anfall från Sovjetunionen) som ett realistiskt alternativ. Krigsfall I (anfall från Tyskland) var inte längre aktuellt, och krigsfall III (anfall från England/USA) ansågs inte realistiskt.

Krigsfall II kom därför att bli allenarådande för krigsplaneringen under kalla kriget. Med tanke på Sveriges läge i förhållande till Sovjetunionen (och senare Warszawapakten) kom dock flera underalternativ att utvecklas.

Alternativ Norr

Under hela kalla kriget var ett sovjetiskt anfall över landgränsen i norr det troligaste krigsalternativet.

I ett tidigt skede av kalla kriget ansågs Sovjetunionen inte ha resurser att anfalla Sverige på mer än en front. Alternativet med ett anfall över norrgränsen var då huvudalternativet.

Senare under kalla kriget ansågs Warszawapakten kunna anfalla Sverige på flera fronter samtidigt. Ett anfall över norrgränsen ingick alltid i krigsplanläggningen som en av de anfallsriktningar som ingick i flerfrontsanfallen.

Alternativ Söder

Ett anfall i söder mot Skåne, antingen över Öresund eller över södra Östersjön, var ett annat krigsalternativ.

Tidigt under kalla kriget ansågs detta alternativ framför allt vara en risk i ett läge då Sovjetunionen redan anfallit västmakterna i Centraleuropa, och ockuperat Västtyskland och Danmark. Anfallet ansågs då komma över de danska öarna, och i mycket likna det krigsfall I man planerade för under framför allt slutet av 1930-talet, ett anfall från Tyskland genom Danmark.

Längre fram under kalla kriget hade Warszawapakten betydligt bättre möjligheter till landstigning direkt över öppet hav, och ett alternativ i söder blev då ett anfall direkt från Östtyskland/Polen, utan föregående varning i form av ett storkrig i Centraleuropa.

Alternativ Öster

Ett anfall i öster planlades redan under 1940-talet, men ansågs då inte särskilt realistiskt, eftersom Sovjetunionen saknade tillräckliga landstigningsresurser för ett sådant alternativ.

Under andra halvan av 1950-talet ändrades dock detta förhållande, och i försvarsplanen från 1962 ansågs ett anfall mot östra Sverige (norr/söder om Stockholm) vara ett av huvudalternativen.

Alternativ Väster

Ett anfall västerifrån över Norges landgräns, då av Tyskland, ingick i krigsplanläggningen under andra världskriget. Därefter ansågs ett anfall över Norge under lång tid osannolikt.

Under 1980-talet uppmärksammades dock ett möjligt krigsfall "väst" där ett anfall kom över den norska landgränsen, men detta alternativ utvecklades aldrig nämnvärt.

Alternativ "var som helst"

Under 1970-talet hade Warszawapaktens resurser på landstigningsområdet utvecklats så att det ansågs sannolikt att en landstigning över öppet hav kunde ske på någon av många alternativa platser utan att Sverige hade fått förvarning om huvudriktningen av anfallet.

I detta läge föll alternativen att kunna utgångsgruppera för ett anfall antingen mot söder, eller mot öster, bort. Istället måste utgångsgrupperingen vara sådan att samtliga landstigningsalternativ kunde täckas.

Svenska utgångsgrupperingar

Som nämnts ovan var ett anfall över landgränsen i norr ett huvudalternativ under hela kalla kriget. Samtliga svenska krigsplaner innefattade därför ett starkt försvar av nordligaste Sverige. 

Därutöver förekom under större delen av kalla kriget två underalternativ: ett anfall i söder respektive ett anfall i öster. För dessa båda alternativ gällde att svenska trupper koncentrerades till den del av landet som ansågs bli utsatt för anfallet. Många förband hade alltså alternativa utgångsgrupperingar beroende på krigsfallet. Som nämnts ansåg man vid denna tid fortfarande att Sverige skulle få tillräcklig förvarning om anfallets huvudriktning för att kunna utgångsgruppera de svenska trupperna i rätt område.

Under slutet av kalla kriget planerades efter att Sverige trots allt inte skulle få tillräcklig förvarning om anfallets huvudriktning, utan skulle tvingas utgångsgruppera beredd på flera olika alternativ.

Vad detta i praktiken skulle inneburit hade varit att Sverige hade blivit i efterhand vid anfallets början. Istället för att stå utgångsgrupperade i fasta och förberedda positioner nära kusten i väntan på det sovjetiska anfallet, skulle de svenska trupperna bli tvungna att jaga ifatt en redan landstigen fiende.

Jämförelse med det verkliga hotet

Jag har författat en sida om Warszawapaktens planer för anfall mot Sverige, baserad på information som framkommit efter kalla krigets slut, samt en sida där jag med facit i handen jämför svenska förberedelserna med det verkliga hotet.

//MatsB   v 1.1 2008-07-16


   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.kalla-kriget.se!

matsb@bergrum.se © 2009 - 2014 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

bergrum.se