Svensk krigsplanläggning - översikt




I skenet av det kalla kriget utgick svensk krigsplanläggning från ett snabbt anfall från Warszawapakten mot Sverige (och Norge). Denna sida ger en översikt över svensk krigsplanläggning under kalla kriget.

Sidan om försvarsplaner utgör en startpunkt för den som vill studera svensk krigsplanläggning ytterligare. De tre krigsfallen: krigsfall I, krigsfall II och krigsfall III har också fått egna sidor, liksom en sida om olika utgångsgrupperingar, och en om olika mobiliseringsalternativ.

Jag har även författat en sida om Warszawapaktens planer för anfall mot Sverige, baserad på information som framkommit efter kalla krigets slut, samt en sida där jag med facit i handen jämför svenska förberedelserna med det verkliga hotet.

Svensk krigsplanläggning

I början av kalla kriget hade inte Warzawapakten resurser att genomföra landstigning direkt över Östersjön från Baltikum i så stor skala som ansågs krävas för en lyckad invasion av Sverige. Därför arbetade den svenska försvarsstaben med två huvudalternativ för anfallet från Warszawapakten. Det mest troliga ansågs det norra alternativet vara, med ett anfall över land genom Finland och över Torne älv.

Ett alternativ var ett anfall söderifrån genom Danmark. Det senare alternativet innebar ju att styrkor från Warszawapakten tagit sig genom Västtyskland och Danmark på sin väg för att anfalla Sverige. I detta alternativ ansågs därför inte anfallet kunna komma lika snabbt och överraskande som i det norra alternativet.

I början av 1960-talet ansågs det från försvarshåll att Warszawapakten hade skaffat sig de resurser som krävdes för landstigning över hav, och ett tredje alternativ blev därför en landstigning på Sveriges östkust. Dessutom ansågs Warszawapakten ha kapacitet nog att anfalla från flera håll samtidigt, så krigsplanläggningen inkluderade även alternativ där fienden angrep från mer än ett håll samtidigt.

Transportflygets utveckling gjorde att strategiska luftlandsättningar blev ett reellt hot. Detta i sin tur gjorde att den relativt skyddade västra sidan av Sverige kunde utsättas för hot från luftlandsättningar. Göteborg och Göteborgs hamn var av krigsavgörande betydelse för Sveriges förmåga att ta emot hjälp från NATO. Därför ingick i krigsplanläggningen skydd mot strategiska luftlandsättningar, även i de delar av landet om inte direkt ansågs vara i riskzonen för invasion land- eller sjövägen.

Framemot 1970-talet började den politiska viljan att upprätthålla ett starkt försvar att svikta. Rekordåren på 1950- och 1960-talen hade ersatts av en långvarig lågkonjunktur. Opinionsmässigt hade det blåst vänstervindar genom Sverige under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Försvaret fick skära ner. Allt detta avspeglades i ett allt större önsketänkande i krigsplanläggningen.

Den politiska försvarsdoktrinen från 1970-talet uttalade att Sverige sannolikt inte skulle utsättas för ett isolerat anfall, utan skulle anfallas endast som en del i större krigshandlingar i Europa, och därför endast anfallas med begränsade fiendestyrkor. Denna doktrin kom mycket lägligt i en situation då det svenska försvaret inte längre hade resurser nog att stå emot ett fullskaligt anfall från Warszawapakten.

Kärnvapenhotet

Sovjetunionen sprängde sin första atombomb 1949 och sin första vätebomb 1953. Det stod klart att kärnvapen sannolikt skulle komma att användas i ett framtida storkrig mellan öst och väst. Omfattningen av kärnvapeninsatserna diskuterades dock. I och med terrorbalansen som beskrivits ovan, antogs allmänt att de kraftigaste vapnen skulle undvikas, liksom globala insatser av kärnvapen. Däremot ansåg många det sannolikt med ett begränsat kärnvapenkrig, ett krig där de flesta kärnvapeninsatser gjordes i krigsområdena och var taktiska snarare än strategiska.

För Sveriges del varierade bedömningarna. Vid krigsspel med försvars- och riksledningen under 1950-talets slut och 1960-talets början var ofta de fientliga kärnvapeninsatserna något eller några tiotal kärnladdningar. Detta var under den period när den svenska försvarsledningen och även stora delar av den svenska regeringen arbetade för ett svenskt atomvapen. När planerna på svenska atomvapen skrinlagts, minskade även antalet fientliga atomvapen i de ovan nämnda krigsspelen. Under slutet av 1960-talet och under 1970-talet var antalet fientliga kärnvapeninsatser i krigsspelen någon enstaka, om ens någon.

Kärnvapenhotets effekter på svensk försvarsplanering var att viktiga försvarsfunktioner i möjligaste mån placerades i bergrum med kraftigt bergskydd. 40 meter brukade anges som en riktlinje för tjockleken på det svenska urberget under vilket bergrummen anlades, i flera fall blev skyddet ännu tjockare.

Under 1970-talet ansågs som sagt kärnvapenhotet minska, ett politiskt och även ekonomiskt önsketänkande i likhet med det som nämnts ovan. I själva verket var 1970-talet sannolikt ett farligare decennium vad gäller kärnvapenkrig än 1960-talet. Efter kommunismens sammanbrott läckte vissa delar av Warszawapaktens krigsplanläggning ut. En av planerna som lär ha varit utarbetad på 1970-talet var ett överraskande anfall med syfte att erövra Västeuropa. Tyvärr har jag tappat bort referensen till denna plan, nedanstående är taget ur minnet.

Warszawapakten planerade ett blixtanfall för att erövra Västeuropa. För att knäcka västsidan både försvarsmässigt, politiskt och moraliskt, skulle anfallet föregås av två massiva kärnvapenattacker med ett par timmars mellanrum. Totalt skulle i dessa båda attacker (enligt en referens jag tyvärr tappat bort) över 5000 strategiska kärnvapen skickas mot städer och kommunikationscentra i Västeuropa. Därefter skulle styrkor från Warszawapakten köra tvärs genom det sönderbombade Västeuropa och besätta det.

För Sveriges del har jag sett två siffror på antalet strategiska kärnvapen som skulle avlossas mot Sverige. I den ovanstående nämnda borttappade referensen talas om över 100 strategiska kärnvapen mot Sverige. I Sovjetisk operativ krigsplanläggning under det kalla kriget (i boken Att skåda Sovjetunionen i vitögat, red. Kent Zetterberg) skriver Magnus Haglund under rubriken Sovjetisk operativ planläggning omkring 1965 om operationen mot Sverige/Norge:

"Även om antalet kärnladdningar avdelade för operationen endast skulle vara hälften av nivån på centralfronten, torde antalet laddningar - kanske ett femtiotal - mer än väl räcka till för de angivna operationsmålen."

De 100 strategiska kärnladdningarna mot Sverige nämnda i den borttappade referensen skulle alltså kunna vara en extrapolation av centralfrontens kärnvapeninsatser, Haglund skriver ju att hälften av den nivån skulle motsvara ett femtiotal kärnladdningar.

Oavsett om Sverige skulle drabbas av 50 eller 100 strategiska kärnladdningar, står det helt klart att detta antal vida överstiger det antal som den svenska försvarsledningen i de flesta faser av kalla kriget planerat med. Det är också viktigt att notera att vi här talar om de strategiska kärnvapnen. Som nämns på sidan om Warszawapaktens anfallsplaner mot Sverige hade lokala befälhavare dessutom ett stort antal taktiska kärnladdningar till sitt förfogande. Utgående från de siffror på 800-1000 taktiska kärnladdningar som skulle användas i Nordtyskland och Danmark, kan vi gissa på någonstans mellan 200 och 400 taktiska kärnladdningar för användning i Sverige.

Sammanfattning

Svensk krigsplanläggning tog sin utgångspunkt i det reella hot som Warszawapakten utgjorde. Kalla krigets realiteter visade att den aggressiva kommunistdiktaturen Sovjetunionen inte skulle tveka att sätta in vare sig trupp eller kärnvapen mot ett neutralt och kärnvappenfritt land som Sverige. Antalet kärnvapen som planerades sättas in mot Sverige översteg vida den svenska försvarsledningens föreställningar.

Under 1970-talet präglades svensk krigsplanläggning av ett allt större mått av önsketänkande. Bristande svenska försvarsresurser kompenserades med ett önsketänkande i form av en marginaldoktrin som sade att endast begränsade fiendetrupper (och få eller inga kärnvapen) skulle sättas in mot Sverige. I verkligheten innebar marginaliseringen att Sverige eventuellt "endast" skulle drabbas av 50 strategiska kärnvapen istället för 100, och kanske bara 200 taktiska kärnladdningar.

Se även sidan om Warszawapaktens anfallsplaner mot Sverige.

//MatsB   v 1.4 2014-02-26


   Nedan kan du söka här eller på webben efter det du är intresserad av.
Google
 
       Besök även vår systerwebplats www.kalla-kriget.se!

matsb@bergrum.se © 2009 - 2014 • Allt innehåll upphovsrättsskyddat enligt lag.

bergrum.se